Dagtäta Rum

Ny blogg, ny inriktning.

2010-08-15T19:58:00.000+02:00

Nytt tänk, ny inriktning.
Mindre dagtätt, mer att lära. Mig själv.
Finns här nu. http://livetslektioner.blogspot.com/
Kanske kommer jag tillbaka i den här formen, kanske inte.

Kram
Kaffeflickan

Harmoni

2010-03-14T19:55:00.002+01:00

En underbar helg. Inga stordåd. Bara harmoni. Och lite städ. Och lite jobb. Men mest harmoni.

Hepp

2010-03-11T21:04:00.000+01:00

Under de två sista dagarna har jag fått in två nya projekt i pipeline. I ett av dem är vi två projektledare som delar på arbetet. I det andra är jag som vanligt ensam projektledare. Min chef nästan studsade ut från sittningen med kunden. "Yes, vi fick det". Själv kände jag bara en klump i magen som sakta växte. "Helvete" tänkte jag. "En sak till att göra."

Trött

2010-03-07T19:56:00.000+01:00

Som ni märker dyker jag upp som gubben i lådan som om ingenting hänt. Ingenting har hänt. Jag har bara oceaner av arbete, verkligen alldeles på tok för mycket, med flera heldagar i veckan ute hos kunder, sju parallella projekt, trots att jag inte jobbar heltid. Till råga på allt har barnen varit sjuka varannan dag hela veckan. Att inte känna att jag har TID att vara med sjuka barn, att jag inte får in det i planeringen - det suger verkligen. Så den stora tröttheten har infunnit sig. Orkar för lite och måste för mycket och det blir någon timmas jobb varje kväll efter att barnen har somnat. Inte för att jag vill, utan för att jag ständigt känner att jag är steget efter. För att jag inte hinner.

På plussidan har jag faktiskt börjat läsa böcker igen. Fast jag orkar inte måla. Och jag skäller på barnen. Ett tydligt tecken på trötthet. Men kanske mest på PMS. Jag är trött och grinig. Och trött. Och grinig. Har jag sagt att jag är trött?

Ambvivalent

2010-03-07T19:45:00.001+01:00

Datorn i knät i soffan.
Det finns en naturlig anledning till det. Jag har nämligen i en släng av PMS-give-me-clean-spaces slängt ut soffbordet. Det är skitjobbigt att ha datorn i knät. Det är ännu jobbigare att balansera ett vinglas i knät, men det var fan urjobbigt att alltid se detta soffbord belamrat med all bråte. Gamla tidningar, leksaker, kaffefläckar, you name it. Nu har vi en trevlig öppen yta mellan soffan och TVn. En yta där man verkligen ser hur skitig mattan är. Ungarna kan förhoppningsvis ligga/sitta på den skitiga mattan och dölja hälften samtidigt som vi kan sitta i soffan och alla ser TVn utan att någon alltid står i vägen. Typ bordet.
Kanske får jag t o m köpa en ny matta. Om jag inte hinner få psykbryt och kånkar in soffbordet innan dess, vill säga.

Mycket nu

2010-02-25T12:08:00.001+01:00

Mycket nu. Jobb.

Mer dalar än toppar och fan så mycket snö

2010-02-21T21:12:00.000+01:00

Helgen har varit rätt obalanserad från min sida. Både mys, närhet med barnen och nattsvart ångest som uttryckte sig i enorm irritation under lördagen och kulminerade i ett samtal med räddningstjänst/snöröjningen där moi inte skrädde orden. Träffar jag personligen på traktoridioten som "snöskottar" (eller inte) kommer jag troligtvis att nita honom.

Fast inte än. Träningsvärken i axlarna efter att jag och maken skottat 130 kvm med i genomsnitt 60 cm nysnö under helgen har liksom inte riktigt lagt sig ännu.

I botten, längst ner i magen och djupt in i hjärtat ligger en tragedi som mal ner mitt medvetna. Med ett oväntat dödsfall för egen hand inom närkretsen. Och dalarna blir fler än topparna just nu. Men det får vara så.

Bra mamma?

2010-02-19T20:57:00.000+01:00

Jag fick ett ryck (thank god, det började bli rätt skitigt hemma), hojtade på sönerna som satt och glodde på TV.
Jag: "Grabbar, häng på. Nu får ni hjälpa mamma att torka golvet. Hämta varsin mopp."
Storsonen: "Åh, tack så mycket snälla mamma för att jag får vara med och torka golv. Jag har längtat så mycket efter det!"

Ska jag uppfatta det som att jag är en bra mamma eller en dålig mamma?
I morgon ska vi städa toaletterna.

Och det rullar på

2010-02-19T20:51:00.000+01:00

Och så var det fredag igen. Jag vet inte om det är åldern eller det allmänna tempot, men veckorna går onekligen fortare och fortare. Den här veckan har varit helt hysterisk. Med på tok för mycket arbete och en akutresa till Stockholm mitt i allt vardagsbestyr. Arbete till 23:30 på natten på hotellrum och mangling av eventuell kund hela morgonen efter.
Hälften av vad jag borde fått gjort ligger kvar på skrivbordet och helgen bjuder tyvärr på extrajobb för att rensa inför nästa vecka.
Nu: Trött som fan. Chips och lite vin och mycket vatten. Akupunkturen går framåt. Fick andra dosen i veckan och enligt läkaren "reagerar jag mycket bra" på den. I översättning: Det gör ont som fan och lämnar stora irriterande märken efter sig som kliar och svider. Men vad gör man inte för att slippa PMS.

Och lugnet sänker sig...

2010-02-12T12:09:00.001+01:00

Tack, tack, tack. Det blev fredag den här veckan också. Det har varit en väldigt konstig vecka, rent känslomässigt.

Jag har satt in spiral - blöder som en gris men känner ändå en enorm lättnad över att slippa p-piller.
Jag har fått akupunkturnålar i huvud, handleder, skenben och fötter. Jag som hatar nålar. Och upplever ändå en sorts euforisk känsla av välbefinnande över att jag kan ta kontrollen över PMS-draken.
Jag har stormat som ett yrväder genom arbetet. Sagt ifrån, kaxat till mig och inte tagit skit någonstans ifrån. Vari detta nytillskott av kraft och beslutsamhet ligger, vete katten.

Och jag lever mitt i min listvärld (jag är uppe i 60 punkter på min lista). 60 helt olika ärenden som jag har hanterat under veckan, på en tjänst som inte är heltid, dessutom borträknat två timmar hos läkare under veckan. Och jag upplever en mycket märklig känsla av ro.

Ro över att jag varken är knäpp i huvudet, schitzofren eller besatt av mitt jobb.
Ro över att veta att med 60 lösa puckar i veckan är det verkligen inte konstigt att jag känner mig stressad, att jag ligger vaken om nätterna och undrar om jag har glömt någon, missat något eller tappat en av alla trådarna jag dragit i. Vilken normal människa som helst skulle reagera på samma sätt. Jag är inte mindre begåvad eller slö eller ostrukturerad. Jag har bara en väldigt stor arbetskapacitet. Troligtvis för stor.

Och plötsligt känner jag mig lättad.

Nu svimmar jag nog snart

2010-02-09T18:05:00.000+01:00

Har så mycket att göra på jobbet att jag är yr i huvudet. Kanske inte bättre av att jag var hos gynekologen och satte in kopparspiral under eftermiddagen. Bokade samtidigt tid för akupunktur under torsdagen. Vi ska testa det för PMS-problemen. Han sa att det var antingen det eller antidepressiva tabletter, och jag vill gärna testa någon annan utväg än just det.

Nu skiter jag i det här (jobbet alltså). Hem till barnen och maken. Det är jag värd.

PS. Under veckan ska jag föra dagbok över alla de ärenden som dyker upp för mig att hantera. Jag tänker att det kan vara bra att ha som underlag till lönesamtalet senare i år. Just nu (tisdag kväll) är jag uppe i 27 olika ärenden. Det verkar bli en lång vecka.

Ordningen återställd

2010-02-07T19:35:00.003+01:00

En eloge till maken som faktiskt höll ut ända till 20:27 innan han slocknade i soffan tillsammans med storsonen och lillsonen. Båda sönerna hade nämligen fått lov att vara uppe och titta på melodifestivalen. Tyvärr verkar bara modern ha uppskattat tillställningen. Men jag behövde i alla fall inte vara fysiskt ensam.

Känns verkligen att ordningen är återställd nu. Både till det bättre och sämre. Bättre för att make hemma är bättre än make borta. Sämre för att både jag och barnen slappnar av och blir mer ... ja sura ...
Barnen trilskades till frukost, rök ihop vid lunch och grät vid nattning. Något som inte hänt en enda gång under makens frånvaro. Mycket fascinerande. Men resten av dagen har de gett prov på tidigare uppvisade färdigheter i att leka tillsammans och hjälpa varandra. Omtanke.

Nu sover alla igen. Utom jag. Undrar om jag ska öppna chipspåsen och moffa upp mig i soffan, själv igen då.

För den som undrar fick både jag och barnen finfina presenter av maken. Mina presenter bestod av ett vackert te-set, en röd, helt underbar sidenklänning (det ni, tänk att maken vågar köpa en hel klänning till sin fru. Det krävs det balls för!), boken "Critical Mass - how one thing leads to another" av Philip Ball (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0099457865). Återigen, ett helhäftigt val av maken som vet att jag älskar filosofisk fysik. (Ja, jo, lite knäpp är jag ju, men betänk att jag trots allt är civilingenjör. Jag går verkligen igång på böcker om matematik och fysik. Speciellt när man diskuterar det i filosofiska och idéhistoriska termer. Lovely.)
Sist, men inte minst fick jag ett fantastiskt halshänge av Jade (se bilden på den gröna stenen). Grönt är min absoluta favoritfärg och Jade är i Kina en sten som värderas högre än guld.
Bilden är lånad från www.pbs.org/wgbh/nova/diamond/gp08jade.html

Äntligen

2010-02-06T18:46:00.000+01:00

Ihhhhh. Han är hemma. Mat, mys, presenter. Utnyttjar tiden, väl medveten om att han kommer slockna vid åttasnåret. Det brukar han göra, dagen efter Shanghai.

Sista dagen utan maken.

2010-02-05T21:17:00.002+01:00

Sista dagen utan mannen. Fick ett sms på morgonen från Shanghai: "Grattis på bröllopsdagen!". Respect. Trodde aldrig att han skulle komma ihåg det. Fem år. Kollegorna dissade maken, trots berömvärd insats. Tyckte att han åtminstone kunde hyrt en Chippendale-stand in åt mig. Iklädd fluga. Endast fluga.
Jag jobbade till lunch idag. Inte för att jag inte hade mer att göra, utan för att jag verkligen hade bestämt mig för att inte jobba längre idag. För att jag behövde det.

Väl hemma fick jag en panikattack över det faktum att jag inte var på jobbet. För att jag har så mycket att göra att jag inte vet var jag ska börja. För att alla prioriteringar är någon annans prioriteringar och inte mina prioriteringar. Blodtrycksfall, iskall kyla runt pannbenet, snabb andning, inget syre och suddig blick.

Tack och lov fick jag tag på maken. Som vanligt kan han prata mig ur panikångestsituationer på ett otroligt konstruktivt sätt. Inte för att jag får panikångest speciellt ofta nu för tiden. Inte som när jag var tjugo någonting. Men maken var med då och han är med nu, och han blir min logiska röst när syret i hjärnan inte räcker fram för min egen logiska röst. Så jag lugnade ner mig. Lade mig på sängen i tjugo minuter och andades, filade naglarna. Bara var. Och gjorde en punktlista med nio punkter på jobbgrejer jag måste göra i helgen. Inte nu. I helgen, när maken är hemma och han ger mig utrymme att göra det jag behöver. Kärlek.

Hämtade barnen. Pussar och kramar. Lagade tacos tillsammans, alla tre. Hundra procents närvaro. Barnen dukade fint, hackade. lade i skålar, fixade bröd och skedar och servetter i glasen och mamma fick ett glas vin till maten.

Nu: På Spåret. Klart jag enkelt tog Jerusalem (åtta poäng) och Örnsköldsvik (tio poäng).

Dag 10 utan maken - affärsresan

2010-02-05T15:06:00.000+01:00

För första gången på flera nätter sov jag bra. För några år sedan hade det varit ytterst anmärkningsvärt, med tanke på att jag hade affärsmöte med acceptanstester hos kund. Heldag. Själv. Nu för tiden har jag vant mig av vid att oroa mig för just dessa situationer, jag ensam hos kund. Förberedelse och kompetens är ledorden för att lyckas utan att det höjer pulsen. Och förberedd och kompetent är jag.

På kvällen: Mys och kramar med barnen. Badkar med skvallertidning för mig. Avrundade med "Spooks" med ett barn på varje axel.

Dag 9 utan maken - Lögnen

2010-02-03T15:51:00.000+01:00

Jag till svärmor i telefon igår kväll: "Jag ska definitivt inte jobba längre än till lunch i morgon. Ska hem och vila så jag är i form för att åka till kund under torsdagen. Måste bli frisk."
Svärmor: "Lova det, det är jätteviktigt att vila nu. Jobbet klarar sig utan dig."

Idag:
Som limmad vid tangentbordet på jobbet. Försökte smita vid tvåtiden, men blev haffad av telefonen och kunden.
Fan.

Och lillkillen som kissade i sängen i natt igen. Måste hem och ladda torktumlaren så att det är torrt till kvällen. Och ladda ner alla filer jag behöver till kundbesöket.

Dag 8 utan maken - demonerna

2010-02-02T10:27:00.001+01:00

Natten var en mardröm. Jag har råångest inför jobbet. Projekt som drar i väg och känslan av att vara helt maktlös. Att faktiskt inte ha tid att vara sjuk. Att projekttakten är för hög, projekten för många (fem stycken) och att jag känner mig utsatt. Jag skulle behöva en time out.

Så i natt var en sådan där natt när jag inte sov. När jag var uppe vid tretiden och skriv listor på saker jag måste göra. När jag låg och var arg på mig själv, mina kunder och min arbetsgivare som sätter mig i de här situationerna. När känslan av att inte kunna styra och bromsa blir övermäktig.
Så jag grät lite. Och tillslut somnade jag med en hand i vardera av sönernas varma, sömniga händer. Och jag vet att de betyder allt och jobbet inget. Ändå kan jag inte mota undan nattdemonerna. Det är en sorg.

Idag. Konstant huvudvärk. Sitter ändå på jobbet. Måste. Fakturera. Och vara med i två projektavstämningsmöten. Fy fan.

Dag 7 utan maken

2010-02-02T10:23:00.000+01:00

Vaknade och kände mig både utvilad och hyfsad i halsen. Jobbade ändå hemma hela dagen och kände att kroppen inte riktigt svarade som den skulle. Huvudvärken släppte inte, trots bad och tabletter och mängder med vätska.
Bäst 1: Beskedet från förskolan att storsonen får börja nollan i den skola vi önskade, inte den skola som han blev tilldelad.
Bäst 2: Barnen. Som jobbar med mig. Myser. Pussar. Städar snällt när jag ber och förstår att när vi är tre måste vi samarbeta lite mer än när vi är fyra.

Dag 6 utan maken

2010-01-31T20:26:00.000+01:00

Ungarna var underbara i morse. Vaknade på tok för tidigt men lyssnade på den sjuka moderns vädjan om att samsas och komma överens om en film att sätta på tillsammans. Sedan låg de en timma till i sängen på varsin sida om mig, medan jag låg i feberdvalor. Både jag och barnen har gått i pyamas hela dagen. Jag för att jag inte har orkat byta om, de för att jag inte orkade be dem byta om. Och vem bryr sig förresten. Det får lov att vara så här idag. Mitt tredje nyårslöfte, laissez-faire har infriats.
Ringde svärmor efter fikat. Söta svärmor och svärfar dök upp med medtagen lunch till medtagen moder, fick ut barnen på en liten promenad och jag fick sova i ett par timmar på eftermiddagen. Omtanke.

Nu: Lillsonen sover med de fjorton nallarna i vår säng. Storsonen, han med håret, hostade så han nästan kräktes och kom inte till ro. Så han och jag sitter i soffan. Dricker honungsvatten, äter strutglass och chips. Återigen laissez-faire. Det är ett annat tempo som gäller just nu i detta dagtäta rum. För att modern utan make ska orka.

Underbara barn

2010-01-30T20:46:00.001+01:00

Satt och tittade på bilder, antagligen småfull efter ipren och vin. Fick se denna bild i datorn. Kärlek. Från första ögonblicket. Storsonen, en vecka gammal. Trollet. Världens mesta hår.

Mannen: Den här bilden är till dig. Where ever you are. Älskar dig.

Lillsonen är han som ständigt ligger bredvid i högerspalten...

Dag 5 utan maken

2010-01-30T20:21:00.005+01:00

Själv at last. Mysbyxor på. Korslagda ben i soffan. En ipren i kroppen. Den tredje och sista idag. På bordet: ett glas vin, ett stort glas vatten, en kopp kinesiskt grönt te. I halsen, trolig halsfluss. Sneglar på vinglaset. Äh, fan. Dör jag så dör jag. Skit samma.

Grät en skvätt i morse av självömkan. Över att jag inte kunde svälja, över att halsen rev och tinningen värkte och näsan rann och kroppen bultade. Över att jag legat vaken nästan hela natten och tänkt på jobbet och hur jag ska kunna hinna det jag måste hinna nästa vecka. Med sjukdom, barn och projektuppdrag och fakturering. Så jag jobbade några timmar idag igen. För att jag inte har något val. För att ekvationen inte leder till noll utan mot oändligheten. Sen ringde jag mannen och fick inte tag i honom och grät igen.

Modern åkte hem idag. Trots att markservicen varit god, tvättstugan är tömd, diskmaskinen tom, golvet dammsuget och maten har stått på bordet, så kan jag inte säga att ordet "Värme" är det första som dyker upp. Så när hon åkte, och jag och barnen stod kvar på uppfarten och vinkade, mådde jag lite lite bättre.

Hennes dagar här blev verkligen inte som förväntade. Jag tvingades jobba hemma hela tiden p g a sjukdom och vi såg mer av varandra än vi skulle. Det gör det än mer påtagligt att vi knappt har pratat med varandra i mer än max tjugo minuter per dag. Inget av vikt. Inget. Och jag blir så irriterad på hennes småsinthet, hennes rasism, avundsjuka, inbilskhet och suckarna och blickarna jag får när hon tror att jag tror att jag är förmer än henne.
Och sen tänkte jag på Kajsas skål och med sorg på att modern inte en enda gång lekte med barnen, läste med barnen eller var med barnen på barnens villkor. Hon var hushållerskan. Det går alltid före allt. Precis som det alltid har varit.
Men vi var ett bra par i "På Spåret". Jag kan Futhark. Jag rockar.

Dag 4 utan maken

2010-01-29T12:15:00.002+01:00

Åhå, ser man på. En halsinfektion. Vita prickar i halsen. Men så lämpligt då.

Dag 3 utan maken

2010-01-28T12:09:00.000+01:00

Jobbar hemifrån. Med fingervantar och raggsockar på, eftersom jag fortfarande fryser. Öronen värker men panodil och nässpray gör faktiskt att det är uthärdligt.
Sov länge tillsammans, jag och sönerna eftersom jag visste att jag skulle jobba hemifrån idag. Modern tycker att det är "omständigt att lägga barnen" (typ läsa en saga och ligga kvar en liten stund tills de börjar falla i sömn), så jag har båda barnen att natta samtidigt. Enklas lösbara är då att ha dem i våra sängar, med mig i mitten. Även natten tillbringas så. Jag hopknökad i mitten med två plåster mot mig. Jag badar i svett varje natt. Lycklig. Snuffandes på Knoll och Tott. Och varje gång jag snuffar får jag en bekräftelse av en extra kram eller suck av välbehag tillbaka.

Dag 2 utan maken

2010-01-27T18:03:00.000+01:00

Jag hackar tänder under tre lager av tjocka tröjor. Kroppen värker. Lederna värker. Huvudet värker. Satan i gatan vilken otur. Var ändå på jobbet under förmiddagen. Var verkligen tvungen. Hem till lunch med modern och har därefter hackat tänder och jobbat hemifrån i fem timmar. Men det har gått bra idag. Modern i balans och jag tänker på Kajsas skål. Modern sköter markservicen galant bara jag håller mig undan och när hon ska titta på Robinson i kväll ska jag bada badkar.
Så jag har tillförsikt. Dock inte i den utsträckning att jag sänker guarden. Det har jag lärt mig brukar kosta dyrt. Den läxan är redan lärd.
Just nu är det bra, modern får leka martyr och jag infogar mig sjukligt (sic!) i rangordningen.

Ensam hemma dag 1

2010-01-26T10:42:00.000+01:00

Status so far: Lillkillen har kissat i sängen. Storkillen har varit hos doktorn. Maken har snott med sig min tandborste och jag har huvudvärk och ont i tumnaglarna eftersom jag överåt pistagenötter i sängen mellan ungarna i går kväll. Annars allt OK.
Modern dyker upp vid tiotiden i kväll.

Experimentanda

2010-01-24T12:00:00.004+01:00

Nu har jag bestämt mig. Kommande vecka ska jag betrakta som ett surrealistiskt, socialt experiment. Alvedon och vin får verka som substitut för valium och sprit. Fokus kommer att ligga på att andas, hitta inre målbilder och att snuffa på barnen. Må det bära och inte brista.
Ni får följa dramat från första parkett. Låt mig säga så här: Det kommer troligtvis inte bli långtråkigt.

Satan (i egen person)

2010-01-22T13:56:00.004+01:00

Jag har tagit privat hjälp av Rana att lösa ett dilemma hon har orsakat (hon vägrade styvnackat att komma och hålla mig sällskap i min framtida ensamhet som gräsänka med två barn i två veckor, vilket även innebar att jag saknade skyddsnät mot den kära moderns tvångsmässiga martyrskap). Tanten har troligtvis fått höra av svärmor att jag blir själv med barnen och har därmed helt oförhappandes tagit semesterdagar för att komma och "hjälpa mig". Detta utan att fråga om jag fann det som en god idé.

Alltså ringde fru Martyr härom kvällen och berättade (ädelt, uppoffrande) att hon kommer onsdag-fredag nästa vecka och att pappa (kanske) kommer på fredag kväll eller lördag morgon, eller inte alls, hon hade visst inte berättat för honom att hon tänkte åka ännu.

Moahahahaaaaa. Tillåt mig att låta synisk / ironisk / galen / på gränsen till nervsammanbrott. Behöver genast förnya mitt recept på sprit och valium. Hur löser jag det här nu då? Svar till "mamman som vet att det alltid går åt helvetet varje gång hon möter sin egen mamma utan möjlighet till flyktväg, gömställe eller uppbrott". Anyone?

Ps: För nya läsare kan ju detta låta som ett trevligt tillfälle till bonding, kvinnor, mor och dotter i mellan. Gamla läsare garvar läppen ur led vid dessa ord.

Men så här kan man väl inte göra?

2010-01-22T13:32:00.003+01:00

Har varit hos barnmorska (med två halvfriska barn, jippi not) under veckan. I samtal kring preventivmedel, PMS-problem av allvarlig karaktär och tankar kring minskad sexlust så snart jag knaprar p-piller - vilket har varit anledningen till att jag inte åt p-piller under många år. Hade ett bra samtal (minus de speedade bröderna) och mina bekymmer togs på allvar.
Fick ett telefonnr till en privat gynekolog som hon hoppades skulle kunna sy i hop ett bra paket ( = preventivmedel + förbättrat humör + förbättrat sexliv).

Så jag ringde i morse.

Återigen, två mutade barn som störde koncentration och innehåll men ändå ett fantastiskt bemötande. Har bokat tid. Hon bad mig allvarligt att inför besöket också fundera över möjligheten till sterilisering.
"Men det kan jag ju inte göra!" utbrast jag. "Tänk om mina barn dör!".
"Men vännen, ett barn går ändå aldrig att ersätta", svarade hon. Bläddrade i mina papper och fortsatte "Dessutom är du 35 år. Det blir i alla fall både svårare och mer riskfyllt med graviditeter framöver."

Så jag lovade att tänka på saken.

Konsten att måla

2010-01-22T12:03:00.011+01:00

Fortfarande hemma med sjuka barn. Fast barnen börjar bli friskare än vad jag känner mig. Datorn har tills i går kväll varit kvar på jobbet, men kom hem tillsammans med maken.

Tänkte passa på att visa mitt pågående projekt. Ta det för vad det är, ett första försök efter fem års stillestånd på målarfronten. Det känns verkligen att det var länge sedan. Känslan för färg och form har lite svårt att infinna sig. Som med allting annat är det övning som gäller. Så håll till godo. Långt ifrån färdig, men processen från startskiss till halvfärdigt alster i alla fall.

Årsförkylningen har återkommit

2010-01-20T14:35:00.001+01:00

Från disktrasa till VAB-morsa. Svägningarna går höga på oceanen. Och själv gör det mig inget. En paus var vad jag behövde, även om den innehär oanade höjder av merarbete i efterhand. Dessutom med maken borta i två veckor. Men det skiter jag i. Barnen går först. Alltid.

Intensivt

2010-01-19T18:22:00.002+01:00

Intensivt kundmöte hela dagen.
Jag är en disktrasa.
En disktrasa med ryggont och huvudvärk.

Det är så lätt att glömma bort hur det är att vara hemma när man är borta

2010-01-16T15:23:00.003+01:00

Första natten hemma efter Stockholmsresan. Båda sönerna sover bredvid oss i sängen och jag ligger och snuffar den lille i håret när jag känner något väldigt varmt och blött på magen. Fan, han kissar. Dunkar maken i sidan och väser åt honom att hjälpa till. Ut med sonen på toan, maken tar sonen jag river snabbt bort sängkläder och bäddar om. Suckar över det faktum att vi bara har ett kisskydd och att det just nu ligger i en blöt hög i trappen. Funderar på att bädda med handdukar men orkar liksom inte. Resan sitter fortfarande i kroppen.
Vaknar igen kl 06:15. Storsonen har bytt plats och ligger bredvid mig. Blir plötsligt varmt och blött på magen. ”Men vad fan”, vrålar jag. ”Ska hela världen pissa på mig idag?” Kanske inte jättepedagogiska ord till sonen, så här i arla morgonstund. Speciellt inte som han inte har kissat i sängen på typ två år. Och speciellt inte som vi inte har setts på två dagar eftersom jag anlände efter deras sovtid kvällen innan.
Men jag känner mig inte pedagogisk. Bara trött och nedkissad.
Dessutom är madrassen totalkvaddad.

"Det är lätt att glömma bort hur det är att vara hemma" mumlar maken. Vilket är rätt tur. Annars hade jag bosatt mig på hotellet i Stockholm.

Kommunikation?

2010-01-13T20:09:00.001+01:00

Har mannen och jag kommunikationsproblem när jag får hans resplaner till Kina i ett vidarebefordrat mail, i bifogad pdf från resebyrån?
Mannen: "Jag trodde vi hade pratat om det, jag har pratat med så många om det."
Jag: "Men fan, tolv dagar och du har inte sagt något."
Min kollega i arbetsrummet, som överhört samtalet: "Fan, det är ju genialt, all hemkommunikation borde gå via pdf. Mycket smidigare."

Ensam i storstaden

2010-01-13T20:04:00.003+01:00

Datorn i knät, i sängen, hotellsängen. Kungsholmen, Stockholm. Rätt okej. Fast dagen kunde ha börjat bättre. Inställda tåg och hopknökat och ståplats i mittgången i fyra timmar är ingen bra start på en dag då jag höll utbildning för kundens chefer och anställda.
Men varje dag har ett slut. Detta är slutet, i sängen, hotellsängen, med datorn i knät, nötter vid sidan, ansiktsmask och lite förberedande papper inför morgondagens utbildningssession med kunden.
Fick visst ett sms från SJ om något strul med biljetterna även för i morgon kväll. Suck. SJ har inte mitt förtroende.

Och ekorrhjulet stannade inte den här gången heller

2010-01-11T16:58:00.005+01:00

Shit vilket uppvaknande. Jasså, jaha. Jag ska jobba också. In med andan i halsen. Vete fanken om jag har återfått den ännu. Försöker tänka strategiskt när allt det operativa bara rusar emot mig. Ändå, lite har jag lärt mig, lite har jag funderat ut under ledigheten. Så jag börjar arbetsdagen med att flytta på alla möten som jag kan flytta på. Minst två veckor framåt i tiden. Skapa prioriteringslistor och flytta bort allt som inte är en prio etta. Och sedan Fia med knuff, d v s skicka snabba frågor till mottagare som behöver minst en dag på sig att svara. Så där ja. Det var väl inte så svårt.

Den sjuka familjen

2010-01-10T18:53:00.005+01:00

Mannen och jag är troligtvis inte kloka. Vi har mutat ungarna med film. Sista kvällen för ledigheten, kvällen innan förskola och jobben som tar död på oss. Så vi står själva i tvättstugan och dricker avslaget vin från igår. Det glaset vi sumpade genom att jag snorade i det. Troligtvis är vi patologiskt sjuka. Men vi skyller på att vi måste vika tvätt.

Och så finns det dåliga dagar...

2010-01-10T14:03:00.003+01:00

Igår var allt fel. Ungarna turades om att ta stafettpinnen. Provocerade, utmanade varannan gång hela dagen igenom med 40 minuters mellanrum. Måltiderna igenom eskalerade uppträdandet givetvis. Ett barn i upplösningstillstånd medan det andra stolt sa "Men jag sköter mig nu, mamma. Jag är glad." För att i nästa sekund byta roller igen.
Så vid middagstiden var måttet rågat. Maken och jag hade plockat fram plockmat (italienskt) som ungarna brukar älska. Färskpasta, småostar, ett glas vitt vin, trevlig belysning. Helt enkelt en lördagsmiddag för familjen. Återigen för att se den spolieras av minst ett barn. Då brast det. Hulkandes och snorandes och gråtandes rakt ner i parman bad jag barnen lämna bordet. Storgråtandes sade jag en och annan sanning om uppskattning, uppförande och konsekvenser av detta. Tydligt. I normal samtalsröst men ändå under snorets inverkan och med grisröda ögon. Det tog skruv. Två mycket sammanbitna söner gick och lade sig. Mamma grät resten av kvällen. Maken någonstans därimellan.

Idag kom resultatet. Mens.

Tai Chi: För att det hjälper

2010-01-09T17:33:00.002+01:00

Har gått omkring med konstant nackvärk i en veckas tid. Maken har knådat och knådat och dagen efter har värken varit tillbaka. Och nej, det beror inte på hans knådningar, han är proffs på sån´t. Så igår fick jag ett infall, satte på tai chi-skivan medan barnen lekte med yogamattan (jag yogar inte). Det var nästan tre år sedan sist, så jag satte inte hela serien - men idag är nackvärken borta. Lite lätta känningar har uppstått nu framåt kvällen, så jag tänker ge tai chi:n ytterligare en omgång nu.
Fantastiskt.

Sökes: Luft under vingarna

2010-01-09T16:49:00.003+01:00

Trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu känns det som om det är dags för barnen att återvända till förskolan. Arton dagar hemma. Nu är det dags för vardagsrutinerna att återvända. Lite ordning och reda.
Själv skulle jag aldrig gå tillbaka till jobbet om jag kunde undvika det. Vore jag ekonomiskt oberoende skulle jag definitivt fylla mina dagar med helt andra saker än projektledning. Omedvetet har jag börjat skanna av platsannonserna regelbundet. Känner att jag måste försöka hitta ett mer administrativt arbete. Att ligga ute i hetluften bland kunder i som mest sju parallella projekt och samtidigt vara småbarnsförälder är väldigt påfrestande. Jag måste få in luft under vingarna igen.

Min dag

2010-01-07T19:20:00.003+01:00

Min dag. Frukost på sängen. Promenad med hunden. Snöskottning. Fika. Sedan, en stund vid målningen. Det märks att det var fem år sedan sist. Rörelserna känns ovana och jag blir osäker på kompositionen. Men jag ska inte jäkta fram det. Bygger sakta upp motivet. Ett lager i taget.

Nu: Ett av två barn sover och jag väntar på att makens nattning ska klaras av. Därefter oxfile, färskpasta och vin.
Min dag. 35 år. Det märks att det börjar bli nerförsbacke.

Fler dagar som den här. Att minnas.

2010-01-06T21:31:00.004+01:00

Ytterligare en fantastisk dag att lägga på minnet. Inte för att det har hänt något revolutionärt, utan snarare för känslan och de små delarna.
Lillemans dagliga utbrott som vi och inte minst han själv har ansträngt sig för att korta ner och hantera.
Bullbakning på morgonen tillsammans med båda barnen som avslutades i den obligatoriska förmiddagsfikan där alla fick äta så mycket de ville. Sedan snöskottning i kubik. Minst. Med en garageinfart på 120 kvadratmeter och i genomsnitt ett trettio centimeters snödjup efter natten så krävde det sin man och kvinna. Och jag älskar snöskottning.
Eftermiddagen gick i pysslighetens tecken och jag och barnen skissade och ritade. Jag på min tavelduk som jag redan fått av mannen i födelsedagspresent och barnen med mina gamla torrpastellkritor på egna skissblock. Mängder med värmeljus och musik i bakgrunden. Lycka.
Kvällen avslutades med trevlig måltid och fnittrig pulkapromenad med liten vit hund som yrde runt och hysteriskt skrattande barn som tvingade sina föräldrar att springa genom djupsnö.
Sist, kvällsstunden i sängen med storsonen och dagens uppgift - att lära honom knyta rosetter på skorna. Det tog fem minuter.

Godnatt.

Nya tider för tjockisen

2010-01-06T13:54:00.004+01:00

Oj. Alltså, oj. Detta kanske är vardagsmat (*fniss*) för många andra, men för mig är detta totalt helt nya nyheter. Jag kan lägga på mig vikt. I morgon fyller jag 35 år och de sista två månaderna har jag blivit plufsig kring magen. Alltså, shit. Trodde inte jag kunde drabbas. Jag, som har samma byxstorlek som när jag var 24 år. Som dagen efter lillsonens födelse drog på mig de gamla jeansen igen (bilden). Som har kunnat käka chips fyra gånger i veckan utan förändrat utseende ... de senaste tjugo åren ... Shit alltså. Nya tider väntar uppenbarligen.

Viktigt att veta

2010-01-04T22:13:00.002+01:00

Maken och jag har varit på bio i kväll och sett Sherlock Holmes. Den måste ses! Underbar film, underbar kvalitetstid. Nu: Megamassage från maken till min stela nacke.

Bäst idag 1: Lillsonen som var med både till Frissan och till Jobbet. Charmtrollet kan sin sak.
Bäst idag 2: Storsonen och jag som med hjälp av hans "Funkar-böcker" diskuterar viktiga ämnen vid läggdags, som t ex vad ska han/jag göra om han/jag är arg eller ledsen. Nu har vi svaren.
När sonen är arg vill han att jag ska be honom att springa runt hemma för att bli av med argenergi. När jag är arg vill jag att han ska be mig gå in i pausrummet (gästrummet) och arga av mig.
När både sonen och jag är ledsna vill vi först få gråta en stund, för det är skönt. Sedan vill vi få massor av kramar och pussar.
Good to know, liksom.

Löften

2010-01-01T12:49:00.002+01:00

Jag hatar nyår och jag hatar nyårslöften. Men här kommer i alla fall tre stycken.
* Pussas och kramas mer med min man och mina barn.
* Årets stora känsla kommer att vara "laissez-faire", d v s låt gå. "So be it", "I think you have me confused with someone who cares". Lite mer jaha, rycka på axlarna för allt ifrån orimliga jobbkrav, knepiga kunder, barnens utbrott, för lite tid för städning. Lite mer "skit samma, det löser sig nog / spelar ingen roll / är inte tillräckligt viktigt".
* Att göra saker jag mår bra av.

Tio år

2009-12-31T13:30:00.001+01:00

2000
Mannen och jag har bott ett halvår i ny stad och jättefina lägenheten i centrum. Jag går på tre arbetsintervjuer och får alla tre jobben samma dag. Och väljer fel jobb.
Vi försöker etablera oss i staden, försöker stå ut med att svärmor och svärfar jämt vill att vi ska äta hos dem på helgerna och jag jobbar ihjäl mig för första gången i mitt liv och toppar i december månad med 116 timmar övertid.

2001
Jag har konstant rygg- och nackont i nio månader. Jag sover halva nätterna på golvet och är uppe och vandrar. På jobbet kan jag inte sitta utan måste stå så fort jag kan för att orka med ryggen.
Mannen och jag förlovar oss i Egypten. DÅ släpper ryggontet. Vi skulle förlova oss vid pyramiderna, men då var vi magsjuka. Gör det istället i Karnaktemplet i Luxor. Då brinner hotellet ner. Och bussjäveln får motorstopp i öknen. Militären siktar på oss med laddade AK-4:or. Två veckor senare smäller World Trade Center.

2002
Jag blir gravid. Och får panikattacker och tror att jag ska dö. Då gör jag abort. Vi testar på att ha hund på våren. På sommaren får vi panik över det dåliga vädret och tar en sista minutenresa till Kanarieöarna. Världens mest överskattade turistmål. Jag läser sexton pocketböcker på tio dagar.

2003
Mannen och jag gör resan i vårt liv: Safari i Afrika. Vi köper sprillans ny BMW-kombi och jag blir utkastad från bilhallen när jag prutar. Senare ringer försäljaren tillbaka och be rom ursäkt. Vi får bilen för mitt nedprutade pris.
17 december kommer vovsan in i vårt liv, sju veckor gammal. Mannen och jag tillbringar julen själva tillsammans med henne. Världens mysigaste. Vi springer tre trappor ner i tjugo grader minus sexton gånger per dygn för att vovsan ska lära sig att kissa ute.

2004
Efter två månader med hund är jag gravid. Maken och jag är skeptiska. VI vågar vägra föräldrautbildningar och ”känn hur din livmoder arbetar-snack”. Vi åker till syrran i London och jag är konstant illamående och vill bara sova. Jag får foglossning och kan inte gå men jobbar heltid som vanligt. Vi skriver på papper på bostadsrätt som ska tillverkas. Måste bo bättre. Syrran krisar och jag måste höggravid slänga mig på flyget dit. Då tar Sverige OS-guld i höjdhopp och sjukamp. Själv får jag födslovärkar i vecka 29 och tillbringar nio dagar på sjukhus liggande fullmatat med sprutor för tillväxt av sonen. Är sjukskriven i en månad. Jobbar sedan till dess att sonen verkligen kommer, på exakt utsatt dag. Förlossningen går fort. Operationen av mig tar längre tid.

2005
Jag har konstant ont och får tre infektioner på rad efter förlossningen. Jag känner mig obekväm och utanför men börjar sakteliga finna vänner på öppna förskolan. Vi gifter oss när sonen är tio veckor gammal. Vi flyttar till nybyggda bostadsrätten. Jobbar lite sporadiskt när det behövs. När sonen är fem månader blir jag gravid. Planerat. Två månader senare får jag missfall. En månad efter det är jag återigen gravid och börjar jobba halvtid. Storsonen är då nio månader.

2006
Maken och jag jobbar halvtid båda två. Graviditeten tuffar på. Vi tröttnar på muppiga idiotgrannar i bostadsrätten och ställer oss i tomtkö. Lillsonen föds strax innan midsommarafton. Vi åker hem från sjukhuset samma dag. Dagen efter får vi erbjudande om tomt för nybyggnation. Vi tackar ja. Upphandlingar börjar för att hitta arbetskraft och vi beställer hundratals huskataloger. Vi slutar gå på öppna förskolan för lillsonen blir sjuk efter varenda gång.

2007
Jag börjar jobba halvtid i januari. Börjar med att säga upp mig. Har fått ett nytt jobb. Byter jobb, fortsätter halvtid, lillsonen är nio månader. Samtidigt projektleder maken och jag helt husbygget, skapar cad-ritningar, upphandlar underentreprenörer och drömmer om hus. Under sommaren jobbar vi tolv timmar per dag med nya huset och i oktober flyttar vi in, två veckor innan avsatt tid.

2008
Huset är fortfarande ett projekt, eller åtminstone tomten. Vi firar tre år som gifta och tio tillsammans men orkar inte bry oss. Vi har jobbat halvtid i tre år och båda sönerna börjar samtidigt på förskolan. Storsonen är då tre år och åtta månader, lillsonen två år och två månader. Vi vabbar hela hösten. Jag bryter ihop på sommaren och börjar gå till psykolog.

2009
Har vi redan pratat om.

Fuck

2009-12-31T12:55:00.002+01:00

Ska jag berätta en hemlighet? Jag hatar nyårsaftonar. Jag ärligt talat, riktigt vrålhatar dem. Förväntningar. Mat och skit som man bara inte orkar hålla på med. Glättigheter. Helst vill jag bara ligga under täcket hela dagen.
Och ja, det är en så´n dag idag. När jag är skör. När maken och barnen borde veta att jag är skör och hantera mig varsamt. Makens frånvaro igår (5 timmar från hemmet och 2 timmar i hemmet men frånvarande med huvudet i en dator) sög fullständigt musten ur mig. Och jag känner panikångesten komma krypande. Har googlat på psykakuten, men orkar inte ta mig dit heller.

Slow Motion

2009-12-29T20:51:00.001+01:00

Julfriden fortsätter faktiskt. Ibland är jag trött och grinig. Ibland är maken trött. Ibland kinkar ungarna, men mest av allt har vi det förbaskat bra. Vi har gått in i en slow motion-fas. Allt får ta lite tid. Vi sover lite längre, drar ut på frukost, funderar länge på vad vi vill och har det rätt bra. Vi träffar lite vänner, men låter det också dröja lite mellan träffarna för att hinna landa och andas.

2009 i backspegeln

2009-12-27T20:44:00.005+01:00

Jag började med att skriva upp månaderna, från januari till december. Tanken var att jag i korthet skulle skriva ner årets händelser, göra en summering och reflektion. Min tid för eftertanke. Sedan satte jag mig. Och det var helt blankt. Inte en händelse från 2009 fanns på näthinnan.
Det enda som dunkade var känslor. Känslor av ett jobb som totalt tagit min ork, min glädje och min livsglöd. Så intensivt att allting annat, allt sååååå mycket viktigare på något sätt hamnat i skymundan. Och det skrämmer mig.
Men skam den som ger sig. Jag vill inte lämna ett år bakom mig med den tomheten. Så tiden för eftertanke blev en tid i intensiv tanke, letandes i minnet efter vardagens mödor och glädjeämnen. Så här kommer tillslut min summering av året som redan är glömt.

* Upptakten. Graviditeten och aborten. Och tankarna om en eventuell trea eller inte. Och fortfarande lättnaden av att våga välja familjen framför ödet.
* Jätteinfluensan som nockade hela familjen i en månad.
* Morgonkaffet på sovrumsaltanen som äntligen blev färdig (fast bara nästan eftersom vi fortfarande saknar altanräcke).
* Världens bästa sommarvecka med sol och bassängbad med storsonen som bor i vatten och lillsonen som skeptisk sitter på bassängkanten och blänger i fyrtio minuter innan han kommer sig för att gå i badet – för att inte komma upp förrän fyra timmar senare.
* Bassängbad med svåger och svägerska och glassfestival i Hjo.
* Min ångest över grannarna.
* Min ilska över grannarna.
* Lillsonen som både började prata, slutade med napp och blöjor inom loppet av en sommar. Fina, fina, älskade sonen. Med de lena armarna och den söta munnen som koncentrerat formas för pussar.
* Boken som aldrig blev skriven.
* Tavlan som aldrig blev målad.
* Melodifestivalen som genomsågs bärandes på en soffa hela kvällen, eftersom jag tvingade maken till ommöblering och han i ett svagt ögonblick accepterade.
* Mina avslutade samtal med psykologen. Med förnyat självförtroende. Jag får vara ledsen, arg, skrika och gråta utan att vara en dålig människa och utan att skuldbelägga mig. Det är bara att bita ihop och gå vidare. Och att stå för mina känslor.
* Min ledarskapsutbildning. Med konkreta råd för att hantera stress, intensiva perioder och att arbeta med teamet.
* Den nya rabatten, som inte riktigt tog sig, men som kanske kan bli något i alla fall. Med lite tålamod.
* Sömnen som tog sig. Vi får sova hela nätterna nu. Och jag kan (nästan alltid) somna, trots ångest för arbetet och de krav som ställs.
* Kräftskivan med jobbarkompisarna. Den jag kommer att bli tråkad för i resten av mitt liv.
* Kö, kö, kö till svininfluensaspruta.
* Mitt möte med Rana. Intensivt. En flaska vin och tankar som bara sprutade ur våra munnar tills restaurangen stängde.
* Återupptagna bekantskaper, vänner från förr - innan barnen. Samtal med likasinnade. Skratt åt igenkännande situationer och ömsesidig förståelse.

2009, året som kom, gick och … försvann.

Har vi fritid? Vad gör man då?

2009-12-26T18:05:00.002+01:00

Maken och jag stötte och blötte. Är det för dyrt och för tidigt att köpa två stycken Nintendo DS till barnen. De är ju trots allt bara 3½ och 5 år… Det visade sig vara ett kalasdrag. Plötsligt har vi för mycket fritid. Vad sjutton ska vi göra nu, fritidsintressena lade vi ju ner för fem år sedan…

Hundliv

2009-12-26T11:24:00.001+01:00

Och hur avslutade ni julaftonskvällen? Själv satt jag mellan kl 22:30 och 00:30 på djurakuten tillsammans med liten vit manisk hund, med fabless att öppna andras handväskor och käka upp andras medhavda chokladkakor (gycken alltså, inte jag).
Därefter tillbringades natten med att var fjärde timma mata vovsan med kollösning i spruta. Svart på vit hund. Snyggt.
2 400 spänn borta i ett nafs.

Julmusen

2009-12-25T17:36:00.007+01:00

Scen 1, tidig förmiddag: Maken, jag och barnen har precis gått utanför dörren när maken glatt hojar ”Nämen, titta på spåren, vi har haft småfåglar ända in vid dörren.” Jag tittar ner i snön och suckar inombords. Maken är inte känd för att vara spårexpert. Vilken tvååring som helst kan se att det inte är fågelfossingar.
Scen 2, sen kväll, skinkan i ugnen, knäcken på bordet, lugnet har lagt sig: Maken: ”Älskling, jag tror vi har fått in en mus!”. Jag: ”Va?”. Maken, pekar, hoppar jämfota medan hunden tokylar ”Mus, mus, mus”:
Se på fan. En alldeles bedårande, urgullig liten skogsmus, mörkt brun springer som en iller mellan skorna bakom skjutdörrarna i hallen.
Scen 3: Jag och maken, far runt som yra höns, jagande en alldels bedårande, men uppstressad mus. Tillslut får jag tag i den. Fångar den i händerna och ska precis gå mot dörren när den sätter tänderna i fingret på mig. Av någon anledning hade jag inte förväntat mig att den skulle slåss, så givetvis släppte jag den i ren reflex. Den skuttar in under skorna, in i hålet mot värmeaggregaten och är … borta.
Scen 4: Ost. Ost tänker vi och lägger fram en fet bit framför hålet medan vi låtsasvisslar och tittar åt ett annat håll. Vårt tålamod belönar sig och sötnosen hoppar fram, bara för att bli utschasad i den kalla vinterkvällen. Innan jag stänger dörren lägger jag ut ostbiten, det är ju trots allt jul.
En liten stund senare, från köksfönstret, ser jag hur musen skuttar fram och hämtar ostbiten och sedan försvinner in bakom snöskyffeln vid dörren. Plötsligt slår det mig att det kanske inte var en alltför genomtänkt handling. Att inte bara ha släppt in ett skadedjur, visat honom ett jättemysigt gömställe utan dessutom matat honom med den finaste julosten. Gissa om han kommer vänta ut nästa tillfälle att få ta sig in till oss.

Scen 5: Julaftonskvällen. Maken har lagt ut skinkfettet på en tallrik till fåglarna (vi har ju ändå inga träd att hänga upp talg i ännu). Hunden sitter och tokstirrar ut genom fönstret. Vi går dit. Utanför sitter i godan ro den lilla gynnaren från gårdagen och knaprar på fettet. Blinkar lite, och skuttar bort i mörkret.

Nu kan magandningen börja

2009-12-22T21:14:00.004+01:00

Det gick vägen. Jag kom ifrån jobbet. Visserligen med andan i halsen och med hälften av vad jag skulle ha gjort ogjort. Men nu är det ledighet som gäller.
Den här hösten har varit väldigt slitsam. Redan första veckan efter sommarsemestern började jag halka efter på jobbet. Att projektleda sex projekt parallellt är ärligt talat inte riktigt klokt. Och inte blir det speciellt bra heller. Tid för omtanke, insikt och reflektion är noll. Känslan av att alltid ligga steget efter, att reagera istället för att agera är oerhört frustrerande.
Jag har många nya redskap i bagaget efter en mycket efterlängtad och behövlig kurs i projektledning under hösten. Nu tänker jag ta tillfället i akt och lägga upp en strategi för att förändra och på sikt införa och praktisera nya tankar kring ledarskap. Mer om det en annan gång.

Bäst idag: Lillsonen som tassade upp i pjamas i morse, stängde in sig på sitt rum och ritade, och ritade och ritade i djupaste koncentration. Min sötnos.

Att hitta vägen

2009-12-21T18:03:00.004+01:00

Näst sista dagen på jobbet. Lite med andan i halsgropen och i tanken "Måtte det gå vägen, måtte inget strula till sig i sista sekunden. Något som äventyrar min julledighet." För jag behöver verkligen den här ledigheten. Tre veckor utan jobb.
Fast det är inte riktigt sant, jag måste både in till jobbet och fakturera och vågar inte heller släppa pågående projekt utan min övervakning. Så som vanligt kommer jag finnas till hands och ha nästintill dagliga avstämningar med inblandade parter. Fast i tanken är jag ändå ledig. I tanken finns bara pulkaåkning, någon sovmorgon, vin med maken, egna promenader och tid för tankar och reflektion över hur jag vill vara och hur jag ska gå min väg för att nå mina mål. Det där med harmoni igen, ni vet.

För lite harmoni

2009-12-20T20:48:00.003+01:00

Bara för att vara lite extra tydlig, i kölvattnet av alla bloggvänners livstrassel vill jag bara säga:
Ja, jag mår bra. Ja, familjen mår bra. Ja, vi älskar varandra och lever ihop och planerar att fortsätta att göra det. Men livet suger lik förbaskat orken ur mig. Jag älskar mina barn, men de får mig ibland att bryta ihop och känna mig oduglig som förälder. Jag älskar min man, men ibland vill jag slå honom med något hårt. Jag trivs med mitt jobb, men önskar verkligen att jag fick tid och ork att sova bättre och åstadkomma mer. För jag orkar liksom väldigt lite just nu.
Mitt ljus är de små stunder varje dag, när jag medvetet, i dagtäta rum, fortfarande kan känna hundra procent glädje och lycka. Det kan vara en doft, ett synintryck, ett andetag, en mening. OCh jag känner fysiskt hur axlarna faller nedåt och andningen blir lugnare och djupare. Något som får mig att lättat konstatera att jag inte är på väg ner, inte är idiot, inte håller på att bryta ihop. För vore jag där, skulle stunderna passera mig obemärkt förbi.
Min nya rubrikbild försöker förmedla känslan av frid, såsom den uppstod igår. Lugn. Ljus. Harmoni. Dagtäta rum.

Välkomna tillbaka.

Återvändo?

2009-12-20T13:11:00.004+01:00

I brist på ork att förändra mig, maken, barnen eller min livssituation (ja, eller mest mig egentligen) tänkte jag pimpa upp bloggen istället. Ett likvärdigt substitut. Enklare. Done, avslutat, fixade det. Känns genast mycket bättre. Eller, not.
Ett försök att sätta ord på tankar som jag inte riktigt kan formulera. Hur värdelöst är inte det. Vet inte heller om jag är lockad av min retur till internet, men jag är så förbaskat utless på att sitta och glo på TV varenda kväll i brist på ork och lust att göra något kreativt (eller nödvändigt, för den delen). Så jag tänkte, vad fan, jag kan ju i alla fall skriva något själv istället.

Att inte nå fram

2009-07-21T10:45:00.002+02:00

Tydligen sker mirakel. Det går två torsdagar på en vecka. Eller i alla fall bestämde sig mormodern att leka mormor för några dagar. Och barnen har nu varit där i tre dagar. Som vanligt ringer hon bara när barnen har somnat eller är för upptagna med annat än att prata. Att vi, barnens föräldrar skulle vilja prata med dem slår henne inte som naturligt. Som vanligt ska hon ha exklusiv ensamrätt och makten demonstreras tydligt. Om jag trodde baren for uppenbart illa skulle jag givetvis redan ha plockat hem dem, men nu tror jag faktiskt att de har det kul och tycker att det är spännande att få känna sig stora och sova borta.

Min barndom bubblar stundom fram igen. Med pappa jobbandes borta varje vecka och med mamma som bara ringde honom när vi barn gått och lagt oss. Att vi skulle behöva/vilja/ha behov av att prata med vår pappa var uteslutet. Så historien upprepar sig med all tydlighet. Och det gör lika ont nu som då.

I hjärtat får jag glädjas åt barnen, och ser fram emot när jag kan skicka med dem varsin egen mobiltelefon. Sen får tanten göra vad hon vill, mina barn är då åtkomliga för mig igen.

Blommor

2009-07-19T14:58:00.011+02:00

Jag vet inte om jag vill gå så långt att jag anser mig ha en passion för blommor, eller för den skull kunskap och handlag för blommor. Men de gör mig väldigt lycklig. Dofterna, färgprakten (som ibland tyvärr kan gränsa till det smaklöst, misstänker jag) och det naturligt perfekta i varje kronblad och bladverk gör mig helt enkelt lyckligt. Önskar bara att jag kunde hålla reda på vad mina döttrar hette...
[Klicka på bilderna för att se i större format]

Bild 1: Sommardahlia, en lilja (vet någon namnet?) och en buskros som jag borde veta vad den heter (har det på papper någonstans...)
Bild 2: Samma onämnda buskros som ovan tillsammans med en vit grej (som jag också har på papper någonstans) samt bredvid, min absoluta favoritros alla kategorier: Constance Spry.

Kvarstår att fotografera de fyra sista rosorna jag har, måste bara invänta den rätta tidpunkten.

Dagspaus

2009-07-17T09:36:00.001+02:00

Till stranden!!!

Livskvalitet

2009-07-15T21:13:00.004+02:00

Hur mäter man livskvalitet: Jo så här:
Vackra, harmoniska barn som har landat i semestern och funnit att de är varandras bästa kompisar. Lek med grannpojken, familjefika på nya sovrumsaltanen, strosande på IKEA, bara jag och storsonen. Givetvis avslutade vi med varsin strutglass och sprang fnissiga och flåsiga till bilen i hällregnet. Grillning på köksaltanen, solandet på takterassen (ja, vi har många uteplatser, fem närmare bestämt). Skratt, skämt, gemensamt chipsmys och pussar tätt intill. Livskvalitet. Helt enkelt en underbar dag.

Kvällen avslutas med lite hederligt draperisömnad med billigt men tjusigt IKEA-tyg. Draperier är underskattade.

Antiklimax

2009-07-14T21:25:00.001+02:00

Mannen och jag har ett väl utvecklat kodspråk. För den oinvigde (läs: barnen) är det näst intill omöjligt att ens upptäcka det. Kodspråket är välanvänt under bilfärder. Som i kväll. Efter en sen dag som avslutades med kvällsmat hos farmor och farfar, bestämde mannen och jag ordlöst att nu kör vi tills barnen somnar. En lägga-barnen-light-version, liksom. Tidigare tog köra-tills-de-somnar-proceduren ungefär tre minuter. Då fanns inte behovet av ett kodspråk. Bara att köra hem och lasta in dem i sängarna.

Nu för tiden ska det tittas och pratas och frågas och bubblas, så mamma och pappa med helt andra planer för kvällen än godnattsagor, hämta vatten, vända på kudden och parkera småbilarna i bokhyllan nervöst börjar snegla på klockorna. Shit också, ”Morden i Midsomer” börjar snart, måtte de somna.

Det är då som kodspråket tar vid. Samtalen i bilen tystnar. Ett lyft ögonbryn i backspegeln besvaras med en osynlig huvudskakning, en blinkning med en blinkning tillbaka. En lätt cirkulationsrörelse med handen, ytterligare huvudskakningar, tre fingrar diskret i luften för att sedan avsluta med ”tummen upp”. Mission accomplished. Ungarna sover och vi har fjorton minuter till godo till ”Morden i Midsomer”. Fyra mil fattigare i bensintanken men rikare i sinnet.
Väl hemma, drar vi ner i barnens rum, bäddar upp, bär upp och klär av och sjunker slutligen med en ljudlig suck ner tillsammans i soffan framför tv:n. Där möts vi av ”Victoria-dagsfirande på Öland”. Och kungahuset som redan innan låg rätt lågt i kurs i det här huset. Antiklimax.

Undrar om jag ska väcka ungarna och hitta på nåt kul istället? Till och med "Händige Manny" slår det här tv-spektaklet.

Släktskap

2009-07-13T20:05:00.002+02:00

Mormodern ringde igår. Jodå, hon kunde nog tänka sig att ha ungarna ett par dagar. I fall vädret var bra. Och om de var snälla. Och om hon inte hade något annat för sig. Och om det gick två torsdagar i samma vecka. Typ.
Mannen tog telefonsamtalet. Jag tar inte samtal från modern. Hon är anledningen till att vi numera har teletjänsten nummerpresentation.

Som vanligt väljer vi att inte berätta för barnen om det (eventuella) besöket hos mormor och morfar. Som bekant lovar hon mer än hon genomför och vi vill inte göra barnen besvikna. De har ännu inte lärt sig att mormor inte är som alla andra.

Right back at me.

2009-07-12T10:00:00.002+02:00

När jag var högmodig nog att tro att jag skulle överleva allt, kom som ett brev på posten ett otrevligt bakslag. Storsonen och jag: Så lika, så konfliktbenägna och i rak kollision. Hårda ord, gråt och snyft och snoriga näsor (mest min). Kvällen avslutades i mental härdsmälta där ingen av oss var riktigt mogna för ett fullständigt förlåtande. Lät fegt tiden läka ut såren.
Dagen efter: Bräcklig vapenvila som höll på att kantra av tappad parfymflaska. Glas, splitter och stinkande badrum på köpet.
Nu är vi tillbaka till närheten och tilliten. Barnen harmoniska, leker tillsammans, mjuka ord, pussar och kramar. Livet går tillbaka till nolläget igen.

Upptäcksglädje

2009-07-10T13:33:00.002+02:00

Vi förundras över hur stora våra barn plötsligt upplevs. Vi upptäcker att vi kan vara hos vänner och barnen är självgående. Vi upptäcker att vi kan gå på restaurang och barnen både äter och uppför sig, ja inte perfekt, men tillräckligt, efter förmåga och ålder.
Och vi inser att vi faktiskt ÄR över puckeln. Den där barnpuckeln som gör att statistiken pekar på flest skilsmässor när barnen är under fyra år.
Vi njuter.

Semester

2009-07-06T16:43:00.002+02:00

Semester
Shit vad jag har längtat.
Så många stora projekt på jobbet. Så mycket ansvar. Så många resor. Så lång vår.
Har så sett fram emot den här ledigheten och jag njuter redan. Trots regn och rusk och åska. Det spelar ingen roll. Jag är ledig och tillsammans med familjen.
För ett år sedan brakade jag samman och kröp i väg till psykologen. För två veckor sedan hade vi vår sista sittning (fast det kontraktet kan ju alltid omförhandlas, som hon sa. Om jag behöver). Officiellt är jag nu friskförklarad. Vi sammanfattade det gångna året tillsammans med att ”jag får vara ledsen, arg, förbannat, känna mig värdelös, vara en urdålig fru, morsa och medarbetare – utan att det känns som om jag håller på att drunkna.” Och jag drunknar inte längre. Jag flyter.

Möten

2009-04-17T12:46:00.001+02:00

Snälla söta ni som orkar bry er om mig.

Jag lever. Och finns. Flänger en hel del till Stockholm. Jobbar livet av mig på hemmaplan. Skäller på ungarna och blänger på maken. Ibland. Och har ändå någonstans hittat tillbaka till den där bra magkänslan. Jag har haft ett bra utvecklingssamtal med chefen (som som vanligt handlade mest om de andra i teamet och inte om mig, men i alla fall). Jag har uttryckt önskemål om att få gå mer ”personrelaterade kurser”. Om hur jag ska möta och tackla besvärliga personer. Hur jag ska tänka för att överleva alla dessa möten som ibland äter upp mig inifrån. Kort sagt ”en kurs i att hantera idioter”. Han nappade faktiskt på idén och vi ska hålla ögonen öppna.

Hemma har jag pulat runt, pillat i landen, anlagt rabatter, klippt ner rosor, sneglat på fröpåsarna men lovat mig själv att ge mig till tåls en vecka till, för nattfrostens skull. Så ja, jag lever och mår faktiskt ganska bra. Jag bara inte bloggar.

Om någon är sugen på att träffas, så maila gärna min mailadress. 4-7 maj är jag definitivt i Stockholm igen på kurs, så då finns det utrymme för kvällsmöten med likasinnade.

På hemmaplan vet jag att det är rätt nära till er andra söderbor, vi som inte bor i Stockholm. Det känns just nu som jag mer är inne i en period av personliga möten, snarare än internetbaserade möten.

Kram.

Andas!

2009-03-31T20:07:00.002+02:00

Time out? Hur tar man time out när man måste jobba för att klara familjens överlevnad? Snälla ge mig råd. Stress. När pulsen är hög och antalet jobbsamtal efter arbetstid har överstigit 10 stycken. Inte bra. När jag inte vet hur jag ska kunna få morgondagen att räcka till innan klockan slår fyra och jag måste sätta mig på tåget till Stockholm. När det är för sent att åtgärda det som åtgärdas måste inför acceptanstester hos kund.

Jag ser fram emot påsken. Ett litet avbrott i den här hysteriska jobbvärlden.
Puss till mina pojkar. Jag kommer att sakna er i morgon kväll.

Karriärbyte snart?

2009-03-26T15:18:00.001+01:00

Jag brukar inte skriva så mycket om mitt jobb. Misstänksam som jag är tror jag alltid att det slår tillbaka rejält.

Men ibland, just nu ganska ofta, funderar jag på hur många år jag orkar hålla på så här. Jag har varit konsult i tio år nu. Ständigt i hetluften.Att orka ta så mycket översitteri och otrevligheter från kunder som tror att de kan bete sig hur som helst, ingår det verkligen i min arbetsbeskrivning?

Att vecka för vecka tappa lite av mig själv i möten med de mest märkliga ledare(?). Att bli otrevligt bemött och hunsad bryter ner min lust.

Så, just nu funderar jag på att göra något annat. Men vad?

Livet som projektledare

2009-03-26T11:51:00.001+01:00

Oiiiiii

Hjulen snurrar fortare på jobbet. Stress. Svåra beslut. Mina beslut. Mitt ansvar. Många personer som jobbar med mina projekt och som ska ha både styrfart och rätt riktning.

Samtidig, för att överleva, bra samtal och coachning från mannen och mannens kollega (eller som vi brukar kalla honom VMIL – vår man i ledningsgruppen). Ingenting som jag stöter på som inte någon av de tu redan har råkat ut för tidigare. Och det är skönt. Och skrämmande. De matar mig med visdomsord som:

”Inget problem är större än att man kan springa ifrån det”

”Hos kunden kan ingen höra dig skrika”

”Man kan aldrig överskatta människors ovilja och inkompetens”

Någonstans mellan fniss och gråt somnar jag på kvällarna.

Överbelagd är bara förnamnet

2009-03-23T07:26:00.001+01:00

Funderar på att frivilligt anmäla mitt deltagande till forskning av genmanipulation. Jag behöver klonas. Nu. Högen på skrivbbordet med to-do-lappar har vuxit lavinartat. Från en rätt andefattig projektvecka till fullt-ös-medvetslös i två stora projekt. Och fakturering, internarbete och allmän admin på det. Två arbetsdagar per vecka i Stockholm i fyra veckor som dessutom ska pusslas ihop med restid, boende och makens planering med både hämtning, lämning och hundpromenader på hemmaplan. Sa jag att jag hade dåligt samvete? Och spänningshuvudvärk?

Enda anledningen till denna självplågan är att det kan ge projekten så fantastiskt mycket mer. Om jag orkar.

Nu: Ser jag fram emot påsk och maj. Då är det mesta av Stockholmshysterin över. Återkommer när jag vet mer om när och hur jag är i Storstaden ifall någon vill träffas över en ”jag-orkar-inte-så-låt-mig-dö-macka”, eller så.

Avdelning: Väluppfostrad

2009-03-17T17:27:00.002+01:00

På förskolan. En liten procedur det där med hämtning. Jag måste gå till två avdelningar och dessförinnan bestämt mig för vilket barn som är mest mottaglig för att komma därifrån snabbast. Inte alltid rätt beslut.

Härom dagen började jag med storkillen. Han satt och byggde höga torn med klossar. Jag gick in, satte mig bredvid på en stol och småpratade med honom, fröken och kompisarna. Fler mammor stod med svettpärlor i pannan, överdragsskydd på skorna och uppknäppta vinterjackor. Sa jag att hämtning tär på mammor? Så även på mig. Den här gången bestämde jag mig för en annan taktik än "Snälla-vill-du-komma-nu-så-vi-kan-gå-någon-gång".

Jag: ”Gubben, är det okej om jag tittar till lillbrorsan så kan väl du ta på dig själv och komma över när du känner att du har byggt färdigt?”
Fröken: ”Ja, jag hjälper dig med kläderna då.”
Sonen, högt och tydligt: ”Åhhh, tack så mycket snälla mamma för att du låter mig bygga färdigt. Det var vänligt av dig. Jag ska genast ta på mig och komma så fort jag kan.”

I ögonvrån ser jag hur de andra morsorna studsar till samtidigt som jag i smyg gör V-tecknet. Funderar på att sticka till ungen en tjuga i efterhand. Fan, det gjorde vi bra, grabben. Tvålade till dem rejält.

Sanningar

2009-03-13T14:42:00.002+01:00

Sonen härom kvällen: ”Mamma jag älskar dig.”
Jag: ”Jag älskar dig.”
Sonen: ”Fast jag älskar pappa mer.”
Jag: ”Jag vet det, men jag älskar dig mest i alla fall, oavsett”.
Sonen: ”När jag blir 5 år kanske jag älskar dig mest. Det vet man ju aldrig.”
Jag: ”Nä, sånt kan ju variera lite med tiden.”

… Pappa rules just nu. Bara att gilla läget. Fördelen med pojkar är ju trots allt att som mamma brukar man få behålla banden till dem hela livet i alla fall.

Omotivation

2009-03-13T14:41:00.001+01:00

Himmel och pannkaka vad jag är arbetsomotiverad.

Har lite dålig beläggning för närvarande. Och av någon anledning kan jag inte riktigt njuta av det utan gör bara mindre och mindre och kan inte ens ta mig för att göra det lilla som faktiskt ligger och skvalpar. Märkligt, att jag som gnäller över stressade situationer ändå tycks jobba som bäst (eller som lyckligast) under lite press. Ändå vet jag att det är lugnet före stormen. Att nästa vecka kan storma rejält. Stockholmsresa för omstart hos kund (det obehagliga mötet) samt ett gigantiskt projekt som startar upp på hemmaplan (lite obehagligt). Klarar jag det projektet med hedern i behåll kommer jag slå alla inklusive mig själv med häpnat. Ett projekt som är dömt att misslyckas på förhand.

Nu: Skiter jag snart i jobbet.

Sedan: Hämtar jag ungarna.

Därefter: Ska vi baka kladdkaka och bada badkar

Samt: Mysa hela helgen.

I bästa fall får jag en tidig lördagsmorgon på torget med nybakade munkar och tulpaner på inköpslistan. Min paus i vardagen. Dessutom har jag köpt lite pärlor som jag hoppas kunna konstruera ett halsband med under helgen. Fast det hela förutsätter egen tid eller ovanligt välartade barn.

Hantering av konflikter

2009-03-10T14:56:00.001+01:00

Trött. Seg. Sover fortfarande dåligt men har ändå bra magkänsla. Huvudvärken börjar avta. I alla fall förekommer det tillfällen då jag INTE har huvudvärk.

Stressad över jobbet. Obekväma frågor och situationer. Men jag har bestämt mig för att vara positiv, konstruktiv och inte rädd för att ta möten. Om jag visar mig modig och tillmötesgående kommer det att lösa sig. Jag är också noga med att tänka positivt. Det är inget personligt. Bara företagsmässigt. Och jag kan då heller inte ta kritiken personlig. Hitta lösningar och öppningar och inte fokusera på problemen. Så har mina tankar gått under dagen.

Och det har hjälpt. Jag ser (nästan) fram emot mötena nu. Just för att kunna komma med konstruktiva lösningar.

Dubbla budskap

2009-03-06T07:24:00.002+01:00

Bra magkänsla.
Lugn i frid i sinnet.
Ständig huvudvärk.
Värkande axlar.
Märklig känsla att må bra själsligt trots att kroppen fortfarande skriker.
Nya p-piller fr o m i morgon. Samma som i hormonspiral, för att först testa ut att hormonet fungerar väl för mig.

Idag: Mycket jobb.
Senare: Hämta barn från förskolan. De har beställt våfflor till eftermiddagen, så det ska vi göra tillsammans.
Ikväll: Kött och vin med maken.
Och jättebäst: Jens kommer på besök lördag/söndag. Vi väntar.

Kontaktlös.

2009-02-25T09:20:00.001+01:00

Nu har jag en sådan där period igen. När jag inte låter er veta om och att jag lever. Det är inte min mening. Egentligen. Handlar mest om prioriteringar. Prioritering att göra som läkaren förra veckan på vårdcentralen bad mig: Att planera in för några dagars sjukskrivning. Simma, promenera. Äta och sov. Så det gjorde jag. I torsdags och fredags. Jag har t o m fått tabletter att sova på. De fungerade i en natt. Sedan har jag trots dem sovit dåligt ändå. Men huvudvärken och axelvärken och den-stora-tröttheten har ändå lättat något. Dock inte den ständigt uppflammande ilskan. Och känslan av att känna mig aggressiv. Det kan vara de nya p-pillren. Jag hoppas verkligen det, för jag känner inte riktigt igen mitt humör. Däremot känner jag en otrolig tacksamhet över att ha en kiropraktor, en läkare, en psykolog, en chef och en man som alla vill mig väl. Måtte jag bara orka tillvarata detta förtroende.

Färdig

2009-02-17T15:06:00.002+01:00

RANDOM hänger nu snyggt och prydligt i taket i TV-rummet (takhöjd 5 meter).

Så hur gick resten då? I bild under kvällen!

Att sakta tömma ut luften ur bollen var inga problem. Tog det i etapper för att lampan inte skulle lossna för fort och ta sönder sidorna på lampan.
Att få ut bollen ur lampan var väl ungefär lika lätt som att förlösa en ko. Not. Kan rekommendera ett något större hål än ett kaffefat för den otålige.
Sedan skrapade jag rent samtliga hål från tapetklister med en liten vass kniv. Det tog definitivt inte fyra timmar, snarare en timma.

Jag köpte en 60-wattslampa modell gigantisk (12 cm i diameter), vit. Samt vanligt metallrör (kopparrör som vvs använder, från Biltema). Metallröret använde jag för att stadga upp sladden inuti lampan, ca 20 cm långt för att placera glödlampan i mitten av globen.
Efteråt kom vi på att vi även kunde använda röret ovanför lampan ända upp till taket, men det tänkte vi inte på förrän för sent.

Att sätta upp lampan tog slutligen mer tid än hela projektet. Med maken på en stege på bordet. Hua.

Reflektion: Nästa boll kommer jag nog använda roller till vid klistring. Känns snällare mot snöret än pensel.

RANDOM-bollen

2009-02-14T17:02:00.002+01:00

För att göra den stora lampan prövade jag först med att pumpa upp en jätteballong. Den sprack. Så jag började snegla åt pilatesbollen (65 cm i diameter) i stället.

Det första jag gjorde var att klippa ut en rund ring i papp. Storleken tog jag efter ett kaffefat. Jag tejpade på ringen ovanpå bollens ventil. På så sätt hade jag en naturlig öppning och en kant som gjorde att snöret inte åkte in över öppningen. Därigenom ska lampa och armatur montera senare.

Till snöre använde jag 400 m (2 rullar) vitt papperssnöre från Panduro. Bredden var 4 mm. Egentligen ville jag ha runt snure, ca 1 mm bredd, men jag glömde fråga om det utan tog bara det jag såg.

Sen var det dags att börja veva. Första änden fästa jag med tejp i min pappbit. Och vevade. Och vevade. Och vevade. Samt pausade eftersom jag blev illamående av allt vevande runt, runt. Vid trådbyte tejpade jag på nytt ändarna i pappskivan. Det var lite trixigt att försöka få tråden jämt fördelad, men jag antar att charmen även ligger i kaoset.

Bild tre visar hur resultatet är efter EN rulle tråd.

När vevningen var färdig, satte jag bollen på golvet i tvättstugan på en rund plastbytta, som ett litet stativ. Sedan var det bara att pensla på tapetklister överallt. Det gick säkert åt mer än en liter och tog nästan en timma. Såg till att snöret var genomblött överallt.

Jag kan rekommendera en TOM tvättstuga. Blev inte kalasbra när bollen rullade ner från burken och in i den nyhängda tvätten.

Och nu: Väntan. I ca 30 timmar, skulle jag tro. Sedan är det bara att tömma ur luften ur ballongen. Samt att (om man vill) skrapa rent alla hål från tapetklister med t ex ett rakblad eller en vass kniv. Enligt uppgift ska det ta ca 4 timmar. Återkommer med det.
Visar också resultatet av den första, lilla bollen som jag byggde runt en ballong.

Det är fult att ljuga

2009-02-13T10:13:00.001+01:00

Nej, nu ljuger jag igen.

Fast mitt alibi är tredje dagen i rad med migrän. Det tog ett dygn innan jag ens fattade att det var migrän eftersom jag inte haft det sedan min första graviditet. När jag på kvällen (vi snackar onsdag nu) mumlade till maken ”Men fan, nu kan jag ju knappt titta längre ingenting hjälper”, klappade han mig lätt på huvudet (och ja, det hjälpte fan inte heller) och plockade fram en Zomig. Tio minuter senare hade jag fortfarande ont och dessutom igensvullen hals. Tydligen funkar den inte alls bra ihop med mina astmamediciner. Men skam den som ger sig. En halvtimma senare kunde jag andas normalt igen. Fast huvudvärken släpper liksom inte.

Många sker påverkar: Förkylning, mens och tre dåliga projekt på jobbet som antingen håller på att gå åt helvete, befinner sig i helvete eller har stor potential att ramla ner i helvetet. Helvete.

Så fokus nu är: Fredag. På spåret. Lunch med kollegan. Samt ta satan i svansen (läs: tjuren vid hornen) och ringa alla hemska samtal som får mig att sova dåligt, så att jag har rensat rent. Sen skiter jag i allt och går hem till lampprojektet.

För ja, jag HAR faktiskt fotat lampan. Men huvudvärken gjorde att jag inte orkade sitta vid datorn i går kväll. Men ta mig tusan, det ska jag ikväll. Och Kapybaran – tjata på du, det verkar jag behöva.

Bildbeviset dröjer

2009-02-11T07:40:00.001+01:00

Bild på RANDOM kommer ikväll istället. Den hade inte torkat 100% igår så jag vågade inte fortsätta med den.

Nya projekt

2009-02-10T08:00:00.002+01:00

Jag känner att livet verkligen har vänt igen. När det kliar i fingrarna och det börjar ploppa upp lite påbörjade projekt i hela huset – då mår jag bra igen.

Just nu ligger följande småprojekt (jag påbörjar alltid flera, och sedan avslutar jag dem lite huller och buller):

Halvfärdiga, grönrandiga stickade sockar
En stickad skarvs
Tre halvlästa böcker

Och mitt senaste projekt (gårdagens): En egentillverkad RANDOM-lampa. Bild kommer under kvällen. Just nu ligger den och väntar på att få torka.

Rälsen är lagd

2009-02-07T11:22:00.002+01:00

Allt gick på räls. Vin till "På spåret" är en höjdaravslutning. Idag verkar vi alla vara starkare. Syrran kommer snart på besök och vi har snyggat upp hemmet på morgonen. T o m kammat mig.

Dagen efter

2009-02-06T08:47:00.003+01:00

Det där med magsjukan verkar ändå vara snabbt övergående. Lillgrabben spydde fyra gånger i går men sov hela natten. Ingen annan har (ännu) börjat spy, men jag är hemma (igen) med båda barnen. Man känner sig ju rätt dålig efter att ha fångat spyor i händerna. Faktiskt.

Går allt på räls idag kommer maken och jag att äta en köttbit till kvällen med ett glas vin till. Samt planera in en Köpenhamns-weekend på mysiga hotel Nyhavn 71. Båda våra föräldrar har lovat att komma och hjälpas åt med barnen medan vi är bortresta. Då firar vi vår bröllopsdag i efterhand.

Egentligen önskar vi komma till varmare platser, men vi är helt enkelt för snåla och prioriterar hellre att kunna spara ihop till braskaminen och stereon (vår stereo är 20 år gammal). Så vi lider inte så mycket. Bara önskar lite. I våra prioriteringar så ligger det att hemmet och familjen ska ha det ombonat och mysigt 52 veckor om året, snarare än att åka på fancy semester i en vecka om året. Jag vet att andra gör andra prioriteringar, men vi reste trots allt utomlands 2-3 gånger per år innan barnen kom, så vi har fortfarande lite buffrade minnen att plocka fram vid akuta behov.

Men, VA FAN

2009-02-05T16:55:00.003+01:00

Nämen har vi fått magsjuka nu? Men gu´vad trevligt! Och fångat barnens spyor i händerna, sa du? Fiffigt, verkligen. Verkligen.
Ja just fan, vi har bröllopsdag idag. Äh, skitsamma.

Ynklig

2009-02-04T09:27:00.001+01:00

12 dagars sjukdom tär. Kroppen darrar. Hjärnan är som sirap. Ge mig styrka att tycka att det är kul att gå upp om dagarna. Jag måste ju jobba.

Influensa

2009-01-29T11:23:00.003+01:00

Detta är verkligen influensa. Hela familjen ligger däckad. Barnen understimulerade, vi för omtöcknade för att fundera ut mat. Uäääääää. Vill liksom bara bli ompysslade.

Nära döden

2009-01-28T11:27:00.002+01:00

Heroiskt tog jag farväl av mina kära. Ställde upp dem på rad och sa: "Om mamma dör nu, så ska ni vet att jag älskar er över allt annat. Farväl." Kan inte säga att mina slutliga ord här i jordelivet satte större prägel på skaran framför mig. Mannen trodde tydligen inte att 38 graders feber kan döda.

Jag ska nog visa honom.

Inställt

2009-01-27T15:27:00.003+01:00

Två dåliga saker:

1) Jag har influensa. Eller i alla fall någonting som gör att jag har ont i kroppen, täppt i näsan, konstant huvudvärk, illamående och feber.
2) Kursen i Stockholm är inställt. Eller snarare, vi fick höra att Microsoft tänkte lägga ner utvecklingen av den plattform som kursen skulle hantera. Därför bestämde vi oss för att avboka kursen, eftersom det inte känns vettigt att gå kurs i någonting som inte kommer att finnas kvar om sex månader.

Det innebär i sin tur två saker:
1) Jag hinner jobba ifatt det som jag inte jobbar nu under nästa vecka.
2) DET BLIR INGEN STOCKHOLMSTRÄFF. Fuck.

Jag fick ett mail!

2009-01-25T15:08:00.002+01:00

Jag fick ett mail....
Den öppningen har jag använt en gång tidigare för flera år sedan på bloggen. När jag svarade Lena.

Nu har jag fått ett mail igen. Av Lena. Som läser men inte bloggar. Och för all tydlighets skull. Givetvis får man komma på hufudstadsträffen även om man inte är en bloggare. Vi känner ju nästan varandra ändå! Genom det här forumet.

När vi har fått kontakt med varandra och formerat trupperna kör vi en mailrunda om var vi bokar bord.
Kram.

Reflektion

2009-01-24T18:09:00.003+01:00

1½ vecka efter aborten. Hur jag mår? Bra. Väldigt bra. Bortsett från att jag fortfarande blöder (brunt) så mår jag bra. Det känns nästan som en abstrakt och avlägsen dröm. Som om det inte har existerat på riktigt.

Vi var inne hos grannfrun i förrgår. Hon fick sitt andra barn två dagar tidigare. Maken undrade hur det kändes (för mig alltså). Överhuvudtaget inte alls. Jag kunde glädjas åt henne, men kände samtidigt, tack gud för att vi slipper ta oss igenom alla dessa nätter igen. Vi är så glada för det vi har.

Vad lyxigt vi har det. Fast lite färre spyor kunde det gott vara kring mig, just nu.

Sicko

2009-01-24T18:04:00.004+01:00

Vi hade förvisso inte tänkt göra många knop i helgen, mest sett det som rekreation. Men vi hade kanske förväntas oss någonting annat än en familj utslagen i soffan efter lillemans fjärde spya och 40 grader i feber. Kanske lite annorlunda.
Själv har jag tagit ett glas vin till kvällsmaten under devisen "Det är fan så mycket trevligare att spy om man åtminstone vet att man har druckit gott innan." Maken hakade inte på mitt motto. Han får skylla sig själv i natt. Jag har dessutom paxat hinken.

Men, dagens trumvirvel: Jag har äntligen införskattat Boots klassiska No 7, den "riktiga ögonkrämen som funkar mot rynkor". Finns numera på Kicks. Här ska slätas ut! Målet är att inte se en dag äldre ut än ... 33.

Ikväll: Fler avsnitt av "Vita huset" och sista delen av "Cranford" (eller vad den nu hette. SVT2, 20:00). Måtte barnen sova utan att kräkas. Vi har garderat med frottéinbäddade sänger. In case.

Träffen i hufvudstaden - del 2

2009-01-24T17:18:00.002+01:00

Kajsa: Ja, jag vill jättegärna träffas!
Jens: Självklart. Om du vågar så vågar jag möta våra bloggvänner!

För alla andra: Jens är min enda IRL-vän som känner till min blogg. Om Jens kommer, lovar vi att inte bli interna, utan socialt trevliga och kompetenta - som bara vi kan vara (moahahahahaha).

Vi håller öppet för fler innan vi bokar in oss på lämpligt ställe i city. Ska vi ge det, säg en vecka till? Can´t wait!

Kurs i huvudstaden

2009-01-22T12:58:00.000+01:00

Åker på kurs till huvudstaden 2-4 februari. En liten tanke börjar gro. Tänk om det är någon bloggkompis som kan tänka sig en middag på stan?

Jag kommer att bo vid centralstationen. Äter allt italienskt (förutom pizza), feta och blodiga biffar, tapas och franskt (se feta och blodiga biffar). Gärna ett glas vin till. Och dessutom är jag kvällstrött och behöver komma i säng tidigt och njuta av/utnyttja min möjlighet till åtta timmars sömn utan barn. Förslag är alltså 3 februari, vid 19-tiden. Bud på det?

Jag är ingen säljare

2009-01-21T08:05:00.001+01:00

Ett par tyngre dagar. Stora sonen har inte låtit mig sova på nätterna och jag blir verkligen ingen bättre människa av det! I natt är det jag som sover i gästrummet för första gången i mitt liv. Förutom sonens bökande och buffande upptas tankarna en del av nya arbetsdirektiv. Som det ser ut just nu är jag satt ansvarig för att dra in en bra bit över miljonen till företaget under detta år. Och jag tycker inte om det. För det första ingick inte det i min anställning. För det andra gjorde jag mycket tydligt klart för ledningen att jag verkligen inte är bra på sälj, att det går stick i stäv med min personlighet. Men, nu är det tydligen så här. Så jag måste anpassa mig. Fundera ut en strategi som passar mig och som jag kan leva med. Men innan jag satt den på pränt får jag nog leva med taskig sömn.

Kollegan och jag ska ta ett brainstormmöte utanför kontoret idag (Waynes Coffee), som en första åtgärd, för att strukturera tankarna och fundera igenom på vilka sätt vi vill välja att arbeta mer säljinriktat på kunderna.

Uppdatering

2009-01-18T21:09:00.001+01:00

En lugn helg. Vi har fått mycket småbestyr uträttade. Vi har försökt hålla ett lågt tempo. Jagmår bättre och bättre, lite piggare och inte lika illamående längre. Och min fredag var jätteskön. Bra jobbdag, trevliga samtal, mycket undanjobbat, tankar kring nya strategier och trevligt med barnen.

Vin och god mat till På Spåret toppade som vanligt.
Nu: Tre avsnitt av "Vita huset". Min nya drog.

Om jag fick önska

2009-01-15T20:07:00.003+01:00

Om jag fick bestämma morgondagen helt själv, skulle...
* jag vara utvilad, pigg, fräsch och ha orkat snygga till mig innan klockan 06:50
* jag ha löjligt enkla och produktiva uppgifter att utföra på jobbet
* inga stressmoment uppstå
* alla samtal vara trevliga samtal
* lunchen intas med väninnan
* ungarna vara oförskämt trevliga, välartade och mysiga efter hemfärd från dagis
* köttet ligga på tining och vinet på kylning
* barnen ha somnat i god tid innan På Spåret.

Önska är ju lätt.

Omstart

2009-01-15T16:29:00.002+01:00

Jag lämnade barnen på förskolan klockan 08:45 (fortfarande iklädd gympabyxor och pjamaströja, med täckjacka över). Sedan sov jag. Från klockan nio till ett. Åt lite lätt och läste en bok i två timmar, duschade och hämtade barnen.

Nu kan 2009 börja.

Reflektion

2009-01-14T20:49:00.002+01:00

Jag hade tänkt gå och jobba i morgon. Men jag känner mig lätt (eller ja, ganska mycket) illamående. Pojkarna var svårflirtade ikväll och somnade inte förrän nyss. Själv vill jag bara ligga hopkrupen just nu. Mannen är och hämtar sushi åt oss. Snart har den här dagen passerat.

Och jag skiter i jobbet i morgon. Jag måste faktiskt ge mig tid till en dag till. Fast jag inte är "sjuk". Mannen är bortrest i tjänsten i morgon, så det blir i alla fall en ganska ansträngade dag med eget ansvar för barnen både till och från förskolan. Både frukost och middag och läggdags för två på egen hand.

Pilates

2009-01-14T14:15:00.002+01:00

Maken har köpt en pilatesboll till mig i julklapp. Óch jag är helt såld! Så otroligt skönt att träna på. Dessutom är det extremt roligt att göra fel oh med ett skrik ramla ner bakom soffan där jag kravlandes letar efter balansen som uppenbaligen slarvades bort.
Dessutom kan ungarna spela fotboll (...) med den.

Jag lovar dyrt och heligt att uppta träning så fort alla dessa smärtor lämnar min kropp.

Nattsudd

2009-01-14T14:01:00.003+01:00

Storsonen satte sig storylandes käpprak upp i sängen klockan 0300 i går natt och vrålade: "Varför får jag aldrig strutglass?"
"Jag vill ha strutglass".

???????????

Eftersom bara maken gäller just nu, slog jag handen i sidan på maken och väste "svara för fan, du måste få honom att sluta yla innan lillgrabben (som låg mot mitt bröst) vaknar.
Mannen som aldrig klarat intelligenta konversationer i nyvaket tillstånd och dessutom inte hör eftersom inte hörapparaten är i på natten mumlade "Jag lovar att du ska få det i julklapp" (vad han nu tror att grabben sa) varvid sonen på nytt storylade "men då smälter den i paketet ju!!!!"

För trött för att fnittra åt den helt bisarra konversationen knuffade jag upp dem ur dubbelsängen och beordrade dem att fortsätta sitt intelligenta samtal i annat rum. Genom ett antal väggar hör jag "Jag vill ha maaaaaaat, varför får jag inte vaaaarm maaaaaat" i tio minuter till innan det återgick till vanlig natt igen.

Livet som småbarnsförälder. Oväntade saker händer.

Livserfarenhet

2009-01-14T13:55:00.002+01:00

Mitt i allt detta känner jag en otrolig tacksamhet. Tacksamhet över att jag delar detta med min man. Att allt vi tillsammans upplever lägger ytterligare bitar till vårt gemensamma pussel. Att - faktiskt - även svårigheter och motgångar stärker vårt förhållande.

Jag känner även stor tacksamhet över att jag är 34 år och inte 17, som de två andra tjejerna som satt tillsammans i receptionen till mottagningen i måndags. Jag har perspektiv och livserfarenhet och vet att detta bara är en del av livet.

Eller som mannen sa (och ja, ibland är han lätt irriterande med alla sina one-liners): "Det finns fyra miljarer människor som utan att blinka skulle byta liv med dig här och nu om de kunde.