Ny blogg, ny inriktning.

Nytt tänk, ny inriktning.
Mindre dagtätt, mer att lära. Mig själv.
Finns här nu. http://livetslektioner.blogspot.com/
Kanske kommer jag tillbaka i den här formen, kanske inte.

Kram
Kaffeflickan

Harmoni

En underbar helg. Inga stordåd. Bara harmoni. Och lite städ. Och lite jobb. Men mest harmoni.

Hepp

Under de två sista dagarna har jag fått in två nya projekt i pipeline. I ett av dem är vi två projektledare som delar på arbetet. I det andra är jag som vanligt ensam projektledare. Min chef nästan studsade ut från sittningen med kunden. "Yes, vi fick det". Själv kände jag bara en klump i magen som sakta växte. "Helvete" tänkte jag. "En sak till att göra."

Trött

Som ni märker dyker jag upp som gubben i lådan som om ingenting hänt. Ingenting har hänt. Jag har bara oceaner av arbete, verkligen alldeles på tok för mycket, med flera heldagar i veckan ute hos kunder, sju parallella projekt, trots att jag inte jobbar heltid. Till råga på allt har barnen varit sjuka varannan dag hela veckan. Att inte känna att jag har TID att vara med sjuka barn, att jag inte får in det i planeringen - det suger verkligen. Så den stora tröttheten har infunnit sig. Orkar för lite och måste för mycket och det blir någon timmas jobb varje kväll efter att barnen har somnat. Inte för att jag vill, utan för att jag ständigt känner att jag är steget efter. För att jag inte hinner.

 På plussidan har jag faktiskt börjat läsa böcker igen. Fast jag orkar inte måla. Och jag skäller på barnen. Ett tydligt tecken på trötthet. Men kanske mest på PMS. Jag är trött och grinig. Och trött. Och grinig. Har jag sagt att jag är trött?

Ambvivalent

Datorn i knät i soffan.
Det finns en naturlig anledning till det. Jag har nämligen i en släng av PMS-give-me-clean-spaces slängt ut soffbordet. Det är skitjobbigt att ha datorn i knät. Det är ännu jobbigare att balansera ett vinglas i knät, men det var fan urjobbigt att alltid se detta soffbord belamrat med all bråte. Gamla tidningar, leksaker, kaffefläckar, you name it. Nu har vi en trevlig öppen yta mellan soffan och TVn. En yta där man verkligen ser hur skitig mattan är. Ungarna kan förhoppningsvis ligga/sitta på den skitiga mattan och dölja hälften samtidigt som vi kan sitta i soffan och alla ser TVn utan att någon alltid står i vägen. Typ bordet.
Kanske får jag t o m köpa en ny matta. Om jag inte hinner få psykbryt och kånkar in soffbordet innan dess, vill säga.

Mycket nu

Mycket nu. Jobb.

Mer dalar än toppar och fan så mycket snö

Helgen har varit rätt obalanserad från min sida. Både mys, närhet med barnen och nattsvart ångest som uttryckte sig i enorm irritation under lördagen och kulminerade i ett samtal med räddningstjänst/snöröjningen där moi inte skrädde orden. Träffar jag personligen på traktoridioten som "snöskottar" (eller inte) kommer jag troligtvis att nita honom.

Fast inte än. Träningsvärken i axlarna efter att jag och maken skottat 130 kvm med i genomsnitt 60 cm nysnö under helgen har liksom inte riktigt lagt sig ännu.

I botten, längst ner i magen och djupt in i hjärtat ligger en tragedi som mal ner mitt medvetna. Med ett oväntat dödsfall för egen hand inom närkretsen. Och dalarna blir fler än topparna just nu. Men det får vara så.

Bra mamma?

Jag fick ett ryck (thank god, det började bli rätt skitigt hemma), hojtade på sönerna som satt och glodde på TV.
Jag: "Grabbar, häng på. Nu får ni hjälpa mamma att torka golvet. Hämta varsin mopp."
Storsonen: "Åh, tack så mycket snälla mamma för att jag får vara med och torka golv. Jag har längtat så mycket efter det!"

Ska jag uppfatta det som att jag är en bra mamma eller en dålig mamma?
I morgon ska vi städa toaletterna.

Och det rullar på

Och så var det fredag igen. Jag vet inte om det är åldern eller det allmänna tempot, men veckorna går onekligen fortare och fortare. Den här veckan har varit helt hysterisk. Med på tok för mycket arbete och en akutresa till Stockholm mitt i allt vardagsbestyr. Arbete till 23:30 på natten på hotellrum och mangling av eventuell kund hela morgonen efter.
Hälften av vad jag borde fått gjort ligger kvar på skrivbordet och helgen bjuder tyvärr på extrajobb för att rensa inför nästa vecka.
Nu: Trött som fan. Chips och lite vin och mycket vatten. Akupunkturen går framåt. Fick andra dosen i veckan och enligt läkaren "reagerar jag mycket bra" på den. I översättning: Det gör ont som fan och lämnar stora irriterande märken efter sig som kliar och svider. Men vad gör man inte för att slippa PMS.

Och lugnet sänker sig...

Tack, tack, tack. Det blev fredag den här veckan också. Det har varit en väldigt konstig vecka, rent känslomässigt.

Jag har satt in spiral - blöder som en gris men känner ändå en enorm lättnad över att slippa p-piller.
Jag har fått akupunkturnålar i huvud, handleder, skenben och fötter. Jag som hatar nålar. Och upplever ändå en sorts euforisk känsla av välbefinnande över att jag kan ta kontrollen över PMS-draken.
Jag har stormat som ett yrväder genom arbetet. Sagt ifrån, kaxat till mig och inte tagit skit någonstans ifrån. Vari detta nytillskott av kraft och beslutsamhet ligger, vete katten.

Och jag lever mitt i min listvärld (jag är uppe i 60 punkter på min lista). 60 helt olika ärenden som jag har hanterat under veckan, på en tjänst som inte är heltid, dessutom borträknat två timmar hos läkare under veckan. Och jag upplever en mycket märklig känsla av ro.

Ro över att jag varken är knäpp i huvudet, schitzofren eller besatt av mitt jobb.
Ro över att veta att med 60 lösa puckar i veckan är det verkligen inte konstigt att jag känner mig stressad, att jag ligger vaken om nätterna och undrar om jag har glömt någon, missat något eller tappat en av alla trådarna jag dragit i. Vilken normal människa som helst skulle reagera på samma sätt. Jag är inte mindre begåvad eller slö eller ostrukturerad. Jag har bara en väldigt stor arbetskapacitet. Troligtvis för stor.

Och plötsligt känner jag mig lättad.