Att inte nå fram

Tydligen sker mirakel. Det går två torsdagar på en vecka. Eller i alla fall bestämde sig mormodern att leka mormor för några dagar. Och barnen har nu varit där i tre dagar. Som vanligt ringer hon bara när barnen har somnat eller är för upptagna med annat än att prata. Att vi, barnens föräldrar skulle vilja prata med dem slår henne inte som naturligt. Som vanligt ska hon ha exklusiv ensamrätt och makten demonstreras tydligt. Om jag trodde baren for uppenbart illa skulle jag givetvis redan ha plockat hem dem, men nu tror jag faktiskt att de har det kul och tycker att det är spännande att få känna sig stora och sova borta.

Min barndom bubblar stundom fram igen. Med pappa jobbandes borta varje vecka och med mamma som bara ringde honom när vi barn gått och lagt oss. Att vi skulle behöva/vilja/ha behov av att prata med vår pappa var uteslutet. Så historien upprepar sig med all tydlighet. Och det gör lika ont nu som då.

I hjärtat får jag glädjas åt barnen, och ser fram emot när jag kan skicka med dem varsin egen mobiltelefon. Sen får tanten göra vad hon vill, mina barn är då åtkomliga för mig igen.

Blommor

Jag vet inte om jag vill gå så långt att jag anser mig ha en passion för blommor, eller för den skull kunskap och handlag för blommor. Men de gör mig väldigt lycklig. Dofterna, färgprakten (som ibland tyvärr kan gränsa till det smaklöst, misstänker jag) och det naturligt perfekta i varje kronblad och bladverk gör mig helt enkelt lyckligt. Önskar bara att jag kunde hålla reda på vad mina döttrar hette...
[Klicka på bilderna för att se i större format]

Bild 1: Sommardahlia, en lilja (vet någon namnet?) och en buskros som jag borde veta vad den heter (har det på papper någonstans...)
Bild 2: Samma onämnda buskros som ovan tillsammans med en vit grej (som jag också har på papper någonstans) samt bredvid, min absoluta favoritros alla kategorier: Constance Spry.

Kvarstår att fotografera de fyra sista rosorna jag har, måste bara invänta den rätta tidpunkten.

Dagspaus

Till stranden!!!

Livskvalitet

Hur mäter man livskvalitet: Jo så här:
Vackra, harmoniska barn som har landat i semestern och funnit att de är varandras bästa kompisar. Lek med grannpojken, familjefika på nya sovrumsaltanen, strosande på IKEA, bara jag och storsonen. Givetvis avslutade vi med varsin strutglass och sprang fnissiga och flåsiga till bilen i hällregnet. Grillning på köksaltanen, solandet på takterassen (ja, vi har många uteplatser, fem närmare bestämt). Skratt, skämt, gemensamt chipsmys och pussar tätt intill. Livskvalitet. Helt enkelt en underbar dag.

Kvällen avslutas med lite hederligt draperisömnad med billigt men tjusigt IKEA-tyg. Draperier är underskattade.

Antiklimax

Mannen och jag har ett väl utvecklat kodspråk. För den oinvigde (läs: barnen) är det näst intill omöjligt att ens upptäcka det. Kodspråket är välanvänt under bilfärder. Som i kväll. Efter en sen dag som avslutades med kvällsmat hos farmor och farfar, bestämde mannen och jag ordlöst att nu kör vi tills barnen somnar. En lägga-barnen-light-version, liksom. Tidigare tog köra-tills-de-somnar-proceduren ungefär tre minuter. Då fanns inte behovet av ett kodspråk. Bara att köra hem och lasta in dem i sängarna.

Nu för tiden ska det tittas och pratas och frågas och bubblas, så mamma och pappa med helt andra planer för kvällen än godnattsagor, hämta vatten, vända på kudden och parkera småbilarna i bokhyllan nervöst börjar snegla på klockorna. Shit också, ”Morden i Midsomer” börjar snart, måtte de somna.

Det är då som kodspråket tar vid. Samtalen i bilen tystnar. Ett lyft ögonbryn i backspegeln besvaras med en osynlig huvudskakning, en blinkning med en blinkning tillbaka. En lätt cirkulationsrörelse med handen, ytterligare huvudskakningar, tre fingrar diskret i luften för att sedan avsluta med ”tummen upp”. Mission accomplished. Ungarna sover och vi har fjorton minuter till godo till ”Morden i Midsomer”. Fyra mil fattigare i bensintanken men rikare i sinnet.
Väl hemma, drar vi ner i barnens rum, bäddar upp, bär upp och klär av och sjunker slutligen med en ljudlig suck ner tillsammans i soffan framför tv:n. Där möts vi av ”Victoria-dagsfirande på Öland”. Och kungahuset som redan innan låg rätt lågt i kurs i det här huset. Antiklimax.

Undrar om jag ska väcka ungarna och hitta på nåt kul istället? Till och med "Händige Manny" slår det här tv-spektaklet.

Släktskap

Mormodern ringde igår. Jodå, hon kunde nog tänka sig att ha ungarna ett par dagar. I fall vädret var bra. Och om de var snälla. Och om hon inte hade något annat för sig. Och om det gick två torsdagar i samma vecka. Typ.
Mannen tog telefonsamtalet. Jag tar inte samtal från modern. Hon är anledningen till att vi numera har teletjänsten nummerpresentation.

Som vanligt väljer vi att inte berätta för barnen om det (eventuella) besöket hos mormor och morfar. Som bekant lovar hon mer än hon genomför och vi vill inte göra barnen besvikna. De har ännu inte lärt sig att mormor inte är som alla andra.

Right back at me.

När jag var högmodig nog att tro att jag skulle överleva allt, kom som ett brev på posten ett otrevligt bakslag. Storsonen och jag: Så lika, så konfliktbenägna och i rak kollision. Hårda ord, gråt och snyft och snoriga näsor (mest min). Kvällen avslutades i mental härdsmälta där ingen av oss var riktigt mogna för ett fullständigt förlåtande. Lät fegt tiden läka ut såren.
Dagen efter: Bräcklig vapenvila som höll på att kantra av tappad parfymflaska. Glas, splitter och stinkande badrum på köpet.
Nu är vi tillbaka till närheten och tilliten. Barnen harmoniska, leker tillsammans, mjuka ord, pussar och kramar. Livet går tillbaka till nolläget igen.

Upptäcksglädje

Vi förundras över hur stora våra barn plötsligt upplevs. Vi upptäcker att vi kan vara hos vänner och barnen är självgående. Vi upptäcker att vi kan gå på restaurang och barnen både äter och uppför sig, ja inte perfekt, men tillräckligt, efter förmåga och ålder.
Och vi inser att vi faktiskt ÄR över puckeln. Den där barnpuckeln som gör att statistiken pekar på flest skilsmässor när barnen är under fyra år.
Vi njuter.

Semester

Semester
Shit vad jag har längtat.
Så många stora projekt på jobbet. Så mycket ansvar. Så många resor. Så lång vår.
Har så sett fram emot den här ledigheten och jag njuter redan. Trots regn och rusk och åska. Det spelar ingen roll. Jag är ledig och tillsammans med familjen.
För ett år sedan brakade jag samman och kröp i väg till psykologen. För två veckor sedan hade vi vår sista sittning (fast det kontraktet kan ju alltid omförhandlas, som hon sa. Om jag behöver). Officiellt är jag nu friskförklarad. Vi sammanfattade det gångna året tillsammans med att ”jag får vara ledsen, arg, förbannat, känna mig värdelös, vara en urdålig fru, morsa och medarbetare – utan att det känns som om jag håller på att drunkna.” Och jag drunknar inte längre. Jag flyter.

Möten

Snälla söta ni som orkar bry er om mig.

Jag lever. Och finns. Flänger en hel del till Stockholm. Jobbar livet av mig på hemmaplan. Skäller på ungarna och blänger på maken. Ibland. Och har ändå någonstans hittat tillbaka till den där bra magkänslan. Jag har haft ett bra utvecklingssamtal med chefen (som som vanligt handlade mest om de andra i teamet och inte om mig, men i alla fall). Jag har uttryckt önskemål om att få gå mer ”personrelaterade kurser”. Om hur jag ska möta och tackla besvärliga personer. Hur jag ska tänka för att överleva alla dessa möten som ibland äter upp mig inifrån. Kort sagt ”en kurs i att hantera idioter”. Han nappade faktiskt på idén och vi ska hålla ögonen öppna.

Hemma har jag pulat runt, pillat i landen, anlagt rabatter, klippt ner rosor, sneglat på fröpåsarna men lovat mig själv att ge mig till tåls en vecka till, för nattfrostens skull. Så ja, jag lever och mår faktiskt ganska bra. Jag bara inte bloggar.

Om någon är sugen på att träffas, så maila gärna min mailadress. 4-7 maj är jag definitivt i Stockholm igen på kurs, så då finns det utrymme för kvällsmöten med likasinnade.

På hemmaplan vet jag att det är rätt nära till er andra söderbor, vi som inte bor i Stockholm. Det känns just nu som jag mer är inne i en period av personliga möten, snarare än internetbaserade möten.

Kram.